Not Forever, Mats Jonsson, Galago

  

I fjol kom en nyutgåva av Mats Jonssons serieklassiker Hey Princess, och vid omläsningen upptäckte han att det fanns en lucka i kronologin, från juli till oktober 1998. Därav denna sequel, eller kanske mer extramaterial: Not Forever. Tiden får utvisa om även den ska komma i nyutgåva till något jubileum, och det i så fall blir en tredje bok. Ska även den döpas efter en Popsicle-låt? ”Lär ju!” svarar Jonsson själv lite lagom uppgivet, och föreslår Undulate.

Här handlar det om kortvariga relationer med olika kvinnor. Det är distansrelationer innan begreppet ens existerade, med tågresor norrut där tristessen lindras av läsning av Den högsta kasten. Den råa jargongen hör till de saker jag inte vill ha tillbaka, liksom musiken. Det blir många nittiotalsreferenser, liksom i Hey Princess. Musiken läggs mest av band som inte går att lyssna på nu – och knappt då ens – som Manic Street Preachers, Morrissey, Verve, Cypress Hill, Sonic Youth (jo, jag vet att de är ”coola”, men när ska man lyssna på den?). Det blir också onödigt och övertydligt när ett möte med ”Olle” behöver förtydligas med ett ”Ljungström” under bilden, som om någon behövde sådana pekpinnar.

Nu kan Jonsson också tillåta sig mindre hänsyn, och därför blir det en offentlig uthängning av skandalen på Forum och Katarina Frostensons man, som beskrivs vara ”ett svin mot kvinnor”, något som knappast kunde stå i en serie från slutet av 1900-talet. Det är mycket som framställs i eftertankens kranka blekhet. I seriens dåtid debuterar Jonsson med albumet Unga norrlänningar, vars omslag pryds av ett foto eftersom förlaget tycker att han ritar så fult – en tradition som bevaras med det här albumet. Och har förlaget fel? Jag har alltid uppfattat Jonssons tecknarstil som klumpig och monoton. ¨

I Unga samer fungerade det bättre, för då fanns det en viktigare story att förmedla. Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger huvudpersonen Mats misslyckas med sina relationer. Den här typen av självironi fungerar för all del i kortare format – säg, en stand up-rutin (som helst inte ska överstiga två minuter). Den loser-mentalitet som odlas och frodas har liksom musiksmaken ett kort bäst före-datum. Även alla tända inomhuscigaretter har jag svårt att sakna.

Ändå ska jag inte förneka att det finns ett värde i att för några ögonblick bli nostalgisk, och det har säkert varit välgörande för Jonsson att åtgärda den lucka som sensommar- och höstmånaderna 1998 har utgjort. Han har bra sinne för detaljer. Huvudpersonen Mats skildras med en distans som verkar på gott och ont. När han målar om ett rum med en av kvinnorna konfronteras hans kvinnosyn och masochistiska självbild: ”Du förnedrar dig själv för kärleken om och om igen, och sen gör du serier om det så folk kan skratta åt dig.”

Lockelsen med autofiktion är väl att ”äga narrativet”, som det hette på 10-talet. Epilogen är dock mörk, när han ett par år senare, 2002 närmare bestämt (då Hey Princess kom ut), och han möter en av kvinnorna, som avfärdar honom inför sin kompis med att han var ”Ingen. Bara ett spöke från 90-talet”.