Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf, Anna-Karin Palm, Bonniers

På många plan är Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf förtjänstfull. Det är en skicklig berättare som ger oss porträttet av vår litterära kanons mest framstående berättare.

Politiker talar ofta om att en svensk litteraturkanon behövs i skolan. Om de lyfte blicken från sina politiska PM och läste lite böcker – ja, lite nyutgivna biografier, till exempel – skulle de se att det redan finns en kanon. Jag tänker på Johan Svedjedals bok om Karin Boye, Den nya dagen gryr, Jesper Högströms bok om Hjalmar Söderberg, Lusten och ensamheten (båda 2017), och Jens Liljestrands bok om Vilhelm Moberg, Mannen i skogen (2018).

Boye, Söderberg och Moberg – där har ni en svensk kanon för tillfället. Och så Selma Lagerlöf, förstås, hon som Ebba Busch Thor inte visste skrivit Gösta Berlings saga. Det är svårt att tänka sig en mer central roman i svensk litteraturhistoria. Det skulle i så fall vara Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke.

Så tycker också Anna-Karin Palm, när hon värdesätter just dessa två romaner som svenska skatter. Nu har hon skrivit Jag vill sätta världen i rörelse, en brett upplagd biografi över Lagerlöf. I likhet med de nyss nämnda är den ambitiös och välskriven, i påkostad förpackning.

Givetvis handlar det mycket om den ojämförliga debutromanen Gösta Berlings saga, men också generellt har Palm bra fokus på Lagerlöf som författare. Det är inte förvånande då Palm visat sig vara en skicklig berättare i ett flertal romaner, och av allt att döma en mångårig läsare av denna författare. Hon är också en bra läsare, som ger oss fina inblickar i Lagerlöfs böcker.  

Det handlar också en del om frisyrer. Som ung lärarinna klippte av Lagerlöf av sin långa fläta för en kort snaggad frisyr, i sympati med emancipationsrörelsen. Det finns genom hela den här omfattande boken gott om exempel på Lagerlöfs politiska intresse, något som kan vara värt att påminna sig om.  

Själva levnadshistorien förlitar sig på kända fakta och återger de bekanta inslagen, där Palm anlitar både den breda och den fina penseln när hon ger oss både den nödvändiga ramen och de pikanta detaljerna. Rivaliteten mellan väninnorna Sophie Elkan och Valborg Olander ges mycket utrymme.  Ytterligare en sak som är förtjänstfull är hur tiden kontextualiseras. Tidsandan är verkligen lyckosamt presenterad, och det görs genom det levande porträttet av både människan och författaren Selma Lagerlöf.

Utan att utnyttja onödiga spekulationer lyckas Palm skriva på ett medryckande sätt. Hon undviker tvärsäkerheten, och skriver i stället varsamt men inte för vördnadsfullt. Även om hon ofta betonar mänskligheten och medlidandet hos Lagerlöf blir det ingen hagiografi. Det nyttiga och viktiga med Selma Lagerlöf är den förståelse hon visar inför det som är avvikande. Hon äger en blick som inte dömer.  

Med milt klander anmärker Palm också på den underskattning Lagerlöf erhöll medan hon var aktiv, men som också fortsatt egentligen in i vår egen tid. Här får vi ypperliga bevis på att hon var en formmedveten och självständig författare, och långt ifrån den traditionella bilden av en sagotant som oreflekterat traderade muntliga berättelser.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/8 2019)