Fel Norma, Anne Carson, översättning Lars-Håkan Svensson, Ellerströms

  

Mycket kan sägas om Anne Carson, och även om mycket har sagts verkar det alltid finnas nya saker att säga om denna outtömliga källa till häpnad, begeistring, förtrollning. En ny bok av henne är en begivenhet, och alltid ett tillfälle att inspireras och att lära sig nya saker, allra mest vad angår att se på världen med ny blick. Hon är, för att fatta sig kort: poet, professor i antikens litteratur, översättare, kritiker. Men alla dessa olika verksamheter smälter samman i hennes skrivande.

Fel Norma kom ut på engelska för drygt två år sedan, och jag läste den då och blev – som nästan alltid – mäkta imponerad. Nu finns den översatt till svenska av Lars-Håkan Svensson, lagom till det påpassliga datum som för litteraturnördar går under beteckningen ”en av de första torsdagarna i oktober”.

Vad kan sägas om hennes skrivande? Det är lärt, lustfyllt och lekfullt. Få författare blir jag på lika bra humör av att läsa. Virginia Woolf är en sådan författare, Clarice Lispector likaså. Titeln Fel Norma kan få en att tro att Carson syftar på Norma Jean Baker, hon som till dels var huvudperson i pjäsen Carson skrev 2019, Norma Jean Baker of Troy (som också finns på svenska). Fel Norma, låter oss texten säga: det syftar på Norma Desmond, huvudperson i filmen Sunset Boulevard (mästerverk!), spelad av Gloria Swanson.

Men titeln anspelar också på att de olika texterna saknar direkt samband – essäer, självbiografier, dikter, eller till och med något som kan påminna om Sandro Key Åbergs ”Prator”, för den som minns dem från sin gymnasietid i forntiden? I Carsons tappning: ”1 ibland är kärleken en röra / 2 men en pålitlig röra”. Så blir det en samling texter i olika ämnen, som förenas av sitt anslag som är både lärdomsrikt och frivolt. Här finns också inklistrade lappar i faksimil, som lämnas oöversatta.

Annars är Svenssons översättning mestadels följsam och lyhörd, även om en rimmad dikt får ta stryk i sin svenska version:

Jag vill inte påstå att du är lättlurad.

Men betänk vad vi fick lära oss i skolan:

vi lär när vi lider.

Nu är det din tur.

Jämför originalets smidiga rörelse:

I don’t want to say you’re a fool.

But recall what they told us at school:

by suffering we learn.

Now it’s your turn.

För enkelhetens skull kunde sägas att Carson ägnar sig åt experimentellt skrivande. Kanske det här är en idealisk bok att börja med för den som varit nyfiken på den här författaren utan att komma till skott, som den hemska klyschan lyder. Det här är en slags provkarta över vad hon förmår. Och vad hon förmår är åtskilligt, utan att jag egentligen känner någon anledning att bli duperad eller imponerad eller vad det nu är meningen man ska bli inför en dylik demonstration av kunskap. Det finns så många infallsvinklar att välja mellan.

Så är det här en bok om snö, om björnar, om hundar, om rävar, om Rilke, om tid, om drömmar, om Eric Rohmers filmer, om favoriterna Marcel Proust, Virginia Woolf och Sapfo. Men också om hennes far, och om Bonnie och Clyde. Carsons hjärna går på högvarv med blixtrande associationsbanor. Hon skriver med en nyfikenhet som smittar när hon hittar sina mångahanda fynd i litteraturen och i livet. Så här kan hon exempelvis inleda ett stycke: ”En gång stod jag och väntade på hissen i huset där jag bor när Joseph Conrad promenerade ut ur den.” I original är det tjugo stycken som inleds med ordet ”Once”, medan svenskan ibland får ge vika. Originalets absurda lakonismer på 21 ord är inte heller helt lätta att överföra till den tungrodda svenskans 27 ord för att säga samma sak. Carson: ”Once I began wondering about history, I couldn’t escape the feeling that we only call it history when things go wrong.” Svensson: ”En gång när jag började fundera över historien, kunde jag inte befria mig från känslan att vi bara använder ordet historia när saker och ting går fel.” (Men borde det inte bli: "När jag väl började fundera ..."?)

Carson skriver undervisande utan att det blir didaktiskt eller docerande. Hon visar med anslående enkelhet all glädje som lärdomen rymmer. Hennes sätt att knyta fiktion till essän och vice versa kan absolut jämföras med Borges arbeten, som ställvis kan skänka liknande euforiska läsögonblick. Här finns anakronismer som tillåter Sokrates att babbla om Bob Dylan och Iggy Pop. Det är ett skrivande som vidgar ens vyer, där hon hittar en egen form av struktur och organiseringsprincip. Hon visar att en författare är en uppfinnare – och en lögnare: ”Minnet är romanförfattare, det mättar sina data med sina egna toxiner.”

Jag nämnde tidigare Woolf och Lispector, och jag tvekar inte att placera Carson i den exklusiva skaran författare som räcker en livstid för den kräsnaste av läsare. Hur noggrant jag än läser och hur ofta jag än omläser dessa böcker finns det alltid nya mirakel att upptäcka. Det är en ofattbar gåva att få vistas i en värld där sådant finns. Carson går in i en dialog med sina föregångare, i nivå med dem – hon är aldrig vördnadsfull i onödan. Det är respektfullt ändå. Och roligt: ”Att flirta ligger inte för mig men vem skulle ägna sig åt vetenskap om den inte var erotisk.”

Och så lär man sig att tänka. Jag delar inte alltid Harold Blooms estetiska omdömen, men i någon mån kan jag erkänna med honom att stor litteratur gör vår egen värld större, rikare och mer intelligent. Carson är en författare som lär mig att känna mig själv bättre: ”Alla imiterar vi folk som kan reglerna”, som hon säger, något som nästan indirekt tangerar Blooms tanke om ”the anxiety of influence”, men att vi också behöver överskrida dessa regler för att utvecklas och hitta det som är originellt i oss. Kunskap handlar ju om att imitera, härma och apa efter.

Efter att ha följt några av den senaste tidens inskränkta inhemska kultursidesdebatter är det uppfriskande att läsa den här boken av Carson. Hon visar med Nabokovs exempel att vi ”gogoliseras” av att läsa Gogol, och börjar se överrockar även när temperaturen talar emot det. Och nog ”carsonifieras” världen när vi läser hennes levandegörande av sitt material, oavsett om hon skriver om Sapfo eller film noir. Så väcks också ens egna bildningsengagemang.