att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 aug. 2016

Välkommen till Amerika, Linda Boström Knausgård, Modernista


En stum flicka hemsöks av sin döde far i Linda Boströms nya koncentrerade och besynnerliga roman. Det är en skakande skildring av ett liv hotat av kaos och förstörelse.  

Efter att ha debuterat som poet i slutet av 90-talet tystnade Linda Boström som författare, för att återkomma 2011 med en svindlande bra novellsamling, Grand mal, som följdes av den lika excentriska som övertygande romanen Helioskatastrofen 2013. Nu heter hon Boström Knausgård i efternamn, och ger ut en ny besynnerlig kortroman, Välkommen till Amerika.


Ellen går i femman. Hennes bror stänger in sig i sitt rum. Mamman är skådespelare. Pappan är död, och det är Ellens fel, för hon bad till Gud att det skulle hända. Nu är hon stum, eller mutistisk. Omkring henne går livet vidare, men pappan hemsöker henne. Familjen är på väg att gå sönder totalt, men hålls ihop av en kärlek som de inte förstår sig på.

Det är en kuslig berättelse, formidabelt infångad på en bra bit under 100 sidor. En spökhistoria? Ja, men också en berättelse om sorg, skuld, och eventuellt utifrån psykosens perspektiv. Dottern tror ju att hon är omnipotent, och kanske är hon också det.  

Det här är sannerligen knapphändighetens litteratur. Boström Knausgård gör något mer än skriver inlevelsefullt utifrån barnets förutsättningar. Ibland stör jag mig på att ordvalet skvallrar om en mognad som får Ellens reflektioner att låta lite väl litterära, men samtidigt finns ett tilltal som låter trovärdigt och barnsligt. Tack vare den nya synvinkeln föds då helt nya tankar.

Då tänker jag: hur fan har hon gjort, Linda Boström Knausgård, för att ta sig in i barnets värld så här närgånget? Det blir ett skrivande som tar risker, som utan att tänka på konsekvenserna reser till det okända. Hennes metod liknar till viss del några av de klarast lysande barndomsskildringarna jag har läst på svenska, av Stig Dagerman och Mare Kandre.

Hon använder en symbolik som aldrig känns sökt. Det är ett modigt skrivande som innehåller formuleringar som ingen annan svensk författare skriver just nu. Att läsa den här korta romanen är att uppleva en koncentrerad skildring av förfall, ett förfall som samtidigt bär på ett ljus så starkt att det är som att ställa sig mitt i en solstråle.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar