Författaren Natasha S. har upplevt ett märkligt men långt ifrån unikt människoöde, som involverar byte av land och språk. Hon föddes 1987 i Ryssland, och flyttade 2012 till Island. Under några år bodde hon i Sverige, men verkar nu i Reykjavik, och skriver på isländska. Hennes diktsamling Mara kommer på besök har hon själv översatt till svenska, med en språkgranskning av John Swedenmark.
Maran sätter sig på bröstet, precis som trollet gör i Henry Fuselis emblematiska målning ”The Nightmare” från 1781, ni vet kvinnan som ligger utslagen i sängen, med en flaska laudanum (opiumdroppar) på nattduksbordet och med ett flinande troll på bröstet. (Vad heter mardröm på tyska? ”Elbtraum”.) I bakgrunden en gnäggande häst – engelskans ”mare”, svenskans ”märr”. Vem är kvinnan i tavlan? Kanske Mary Wollstonecraft, som kände konstnären: åtminstone inspirerades dottern Mary Shelley till scenen i sin roman Frankenstein, där Elizabeth hamnar i samma position efter att ha träffat monstret på sin bröllopsnatt.
Hon fortsätter också etymologin kring ordet ”mardröm”, hur franskans ”cauchemar”, som kombinerats från ”cache” (trycka) och ”mare” (nattspöke). Därav den bokstavliga de-pressionen – nedtryckningen – efter mardrömmen. Och svenskans nattmara. Säg aldrig till mig att det saknas poesi inom etymologin! Tag bara detta korta exempel från en annan dikt: ”om vi tittar närmare på ordet / простить /prosjat’ betyder det att förlåta / och ändelsen ся /sja – sig själv / så ser det inte ut nuförtiden”.
Det finns så mycket som är oförlåtligt! Så blir maran den som tar sig in i vardagen, den som slår sig ned och känner sig som hemma. När du väl fått in Maran i ditt liv blir du aldrig kvitt den. Att påstå att Natasha S. diktsamling gör upp räkningen med Ryssland är sannerligen inte att säga för mycket. Diktjaget återvänder till Ryssland där pappan är dödssjuk. Och Maran är trollet, illasinnad och nyckfull – precis som en viss president Putin.
Men Natasha S. är också intresserad av att demonstrera hur språkbruket förskjuts och korrumperas när landet befinner sig i krig. Det sker glidningar i semantiken. Nyheter flimrar förbi, fakta och fiktion blir två sammankopplade trådar, där det är omöjligt att skilja dem åt. Dikterna är beskrivande till sin natur – kanske lite väl beskrivande, på bekostnad av det poetiska uttrycket?
Häromdagen skrev Victor Malm en krönika om samtidspoesin, som han menar inte borde vara rädd för att börja rimma igen. Kanske det är det mest radikala att göra för poesin nu: att återgå till förflutna versformer, så som med hans exempel Malte Persson, Athena Farrokhzad och Isabella Nilsson gjort med bravur. Hans poäng är att poesin måste vårda täthet och koncentration, och inte maskera sig som prosa. Argumentet har framförts förr, kanske inte senast men mest minnesvärt av Bo Setterlind på 40-talet.
Hur förhåller sig då Natasha S. dikter till denna svenska debatt? Jag vet inte om det beror på översättningen, men nog är det ibland lite väl prosaiskt? Det som fungerar i dikterna är själva känslan att befinna sig på osäker mark, där allt du gör och säger kan vändas emot dig. Det finns då ett behärskat ursinne när de begränsningar som vardagslivet anpassat sig till redovisas. En lite längre dikt, ”Skriva tillsammans”, uppfattar jag som samlingens starkaste, men samtidigt undrar jag om det är en dikt jag läser eller en polemisk debattartikel.
Stark – eller bara ovanlig – är också en svart sida fulltecknad med den enda meningen ”ljuset är starkare än mörkret” i vit text, totalt 75 gånger. Där fungerar dikten som besvärjelse, kanske en av diktens vackraste funktioner. Då kan man också funderar på ”hur man kan nå botten / i en uppochnervänd värld”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.