De drömda flickorna, Hannele Mikaela Taivassalo, Ellips

 

I den livaktiga finlandssvenska litteraturen hör Hannele Mikaela Taivassalo till de klarast lysande stjärnorna. Det är med stor behållning jag har följt henne som främst romanförfattare till de spännande böckerna In transit och I slutet borde jag dö, men också till den serieroman hon gjorde i samarbete med tecknaren Catherine Anyango Grünewald, Scandorama.

 

Mig veterligen har hon inte tidigare skrivit poesi, men nu utkommer på Vasaförlaget Ellips diktsamlingen De drömda flickorna. Det är en bok som i viss mån behåller de narrativa elementen, och mer än en reguljär gammaldags diktsamling med olika dikter är det en längre diktberättelse, som tar avstamp i ett förflutet. Som appendix till en berättelse om en park finns ”Dockskåpet fullt av döda”.

 

Anslaget kan erinra om hur Ann Jäderlund i början av 00-talet återvände till den tidiga tonårstiden med böcker som Blomman och människobenet och I en cylinder i vattnet av vattengråt. Taivassalo (åter)skapar en drömsk närvaro i det förflutna, och den park där händelseförloppet utspelar sig. Dröm och fiktion samverkar för att återge den speciella sorts närvaro som endast en litterär bearbetning kan åstadkomma.

 

I parken finns en man vid namn Kard, och sedermera en flicka som heter Taylor. I miljön finns lika mycket lust och olust, som i den här bilden av ett inverterat leende från Cheshire-katten, känd från Alice i Underlandet, med katten som sjappade så snabbt att endast leendet hölls kvar i luften. Hos Taivassalo är det tvärtom: ”man har svårt att räkna siffror, eller var det bokstäver, eller var det sig själv man skulle räkna så att man inte tappar bort sig och allt utom leendet försvinner.” Dikterna rör sig också obehindrat mellan centrallyrik och prosadikt, med de berättande inslagen bevarade.

 

I parken finns också de små flickorna med sitt tuggummi och sina söta andedräkter och röda koralltungor. När Taivassalo tar sig tillbaka till den här flicktiden gör hon det i full lojalitet med den hon var. Man talar ibland slarvigt om olika åldrar som formbara, kritiska, jobbiga, men är inte livet alltid i någon mening dubbelt: det vill säga, att vi kan vara formbara även efter de där åren i ungdomen när vi sägs uppleva saker så intensivt (det kan vara allt från smaken av glass till popmusik). Vi lever både i nuet och i det dåtida.

 

En författare av Taivassalos rang har också begåvats med något exceptionellt: ett starkt minne. Och minnet skapar sin egen form och struktur, sätter sina egna ramar. Bra litteratur ska lära oss något nytt. Det har alltid varit så när jag har läst Taivassalo, att jag har lämnat boken med känslan att den kunskapen hon förmedlar kan jag inte få någon annanstans. Inte minst lär hon ut tålamod, och även så i denna relativt korta bok, där tålamod krävs för att du inte ska frestas att hasta igenom läsningen.

 

Men ett minne kan inte hålla kvar det som försvunnit, och så blir Kard en person som oåterkalleligt är just ”borta”. Om det finns ett farligare ord i svenska språket än ”borta” vill jag gärna höra det. Just därför kanske behovet av ett inventarium infinner sig, och bokens andra del om dockskåpet liknar en sådan sammanställning. Där blir tiden oskuldsfullare men läskigare:

 

alla de där de har

tillsammans

om att gå vilse

i städer med

vindlande gator och

kyssas i gathörn

och irra i oändliga parker

 

Tiden krymper för oss när vi blir äldre. Hanna Mikaela Taivassalos dikter berör liknande marker som Mirja Unge skriver om, till exempel i pjäser som Var är alla. Det är inte helt glasklart vart narrativet för oss, men det är som det ska vara: bra litteratur söker sina svar utanför själva texten, och uppmuntrar till allt fler fruktbara frågor.