Lars Noréns kortroman om en dödsdömd kvinna är oförglömlig. Inte för att den förklarar mördarens motiv och uppsåt, men för att den så konsekvent och övertygande gör ondskan mindre svartvit.
Strax innan Lars Norén dog i januari 2021 hann han avsluta En liten roman. Den lämnades på skrivbordet, med instruktionen att den skulle publiceras postumt. Formatet är på knappa hundra sidor, och mina tårkanaler hade förmodligen inte klarat en längre berättelse (jag fick avbryta läsningen mitt i för att köpa näsdukar). Historien är gruvlig och bygger på ett autentiskt rättsfall, men den som förväntar sig true crime har föga att inhämta.
Romanen handlar om Lisa Montgomery, som 2004 kidnappade en gravid kvinna, ströp henne till döds och skar ut fostret ur magen och behöll det. Bara veckan innan Norén dog avrättades hon i dödscellen i Indiana, USA. Även om Norén förhåller sig till kända fakta ligger hans intresse i att skildra förövarens inre, och det sker genom fördjupning och nyansering, där kategoriska svar lämnas därhän.
Här infinner sig omedelbart flera frågor. En handlar om vilken slags berättelse som gör starkast intryck: att läsa om fallet i tidningsartiklar eller att ta del av det i bearbetad skönlitterär form? En annan, och kanske viktigare: är det mödan värt att läsa en roman med ett så avskyvärt tema?
Montgomerys bakgrund liknar det Valerie Solanas genomled, skildrat i Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Hon föddes med en hjärnskada på grund av mammans alkoholism, misshandlades systematiskt av mamman och våldtogs från elva års ålder av mammans partners och vänner. Den som vill läsa den mer detaljerade historien kan hänvisas till en längre essä i nättidskriften Slate, publicerad strax innan hon avrättades. Noréns roman är otäck – verkligheten är faktiskt otäckare.
Självklart saknas enkla psykologiska förklaringar till hur somliga människor tappar alla hämningar och slutar respektera alla moraliska gränser. Kanske det stämmer, som Norén antyder, att hon stal barnet i syfte att ge det den skyddade uppväxt hon själv blivit berövad. Vid tillfället var hon för första gången på länge i en relation som inte var osund.
Noréns metod att sakligt redogöra för förloppet får allting att te sig än mer skändligt. Det är förstås inte helt okontroversiellt att skriva om en mördare. Intresset för true crime och deckare är kanske makabert – eller så säger det bara något om vårt behov att bearbeta vår egen dödsskräck.
Egentligen befinner sig ”En liten roman” bortom alla bedömningskriterier. Det här är en bok som sätter sig i bröstkorgen, magen, armarna och benen: hela kroppen genomfars av rysningar och smärta. Sällan, om ens någonsin, har jag läst en bok som orsakat sådana fysiska reaktioner.
Det säger förstås något om dess kvaliteter. Den totala närvaron och koncentrationen som Norén konsekvent redovisar liknar en del av Joyce Carol Oates romaner i liknande ärenden, till exempel den fantastiska Zombie, tyvärr inte översatt, med den kände seriemördaren Jeffrey Dahmer som huvudperson. Norén har, kort sagt, skrivit en oförglömlig roman.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/9 2024)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.