I en intervju med FOX News från några veckor sedan fick Donald Trump frågan vilket pronomen han föredrar, och svarade att han inte vill ha pronomen, varpå Laura Ingraham replikerade: ”So, you’re fluid?” Trumps svar: ”Ingen vet vad det där betyder.”
Kanske det! Eller så läser man Judith Butlers nya bok i ämnet, Who’s Afraid of Gender? Ända sedan hen kom ut med sina första böcker, som Gender Trouble och Bodies That Matter, har hon haft rykte som svårläst och tillkrånglad i sin tillämpning av teorier. Det må stämma, men jag hade stor hjälp av böckerna när jag skrev min D-uppsats i engelska (om Bret Easton Ellis) och B-uppsats i litteraturvetenskap (om Coleridge).
Som Butler tidigt visar står världen inför oerhörda utmaningar: klimatkriser, krig, rasism, migration. Då kan det tyckas ynkligt att så många blir upprörda över frågor som rör kön och sex och genus, att det fortfarande betraktas som något kontroversiellt eller farligt. I Butlers genomgång antar genusdebatten form av en fantasm – ett spöke som det går att projicera sina fördomar, misstankar och rädslor på. Då blir anklagelsen i sig en sanning i förlängningen. Med den här boken försöker Butler ta denna oro på allvar och förklara varför det finns en genusrädsla. (Titeln anspelar så klart på den gamla pjäsen Who’s Afraid of Virginia Woolf?, som i sin tur anspelade på barnramsan om (en annan) varg …)
De som ser genusfrågan som en skadlig ideologi drömmer sig tillbaka till patriarkatets glansdagar (typ 50-talet?). Det kanske är att underskatta problemet att förenkla denna rädsla, eller är det jag som överskattar rädslan och ser den som mer komplex än den är? Butler menar att kritikerna har missförstått hela grundfrågan.
Vad är grundfrågan, kanske vän av ordning undrar? Att bry sig om genus innebär att frivilligt utsätta sina fördomar för påtryckningar och ifrågasättanden. Det mer än antyds av Butler att rädslan eventuellt bottnar i en visshet: att den som är rädd för genus är rädd för vilka sanningar som ska uppenbaras om genusfrågan accepteras fullt ut. Det vill säga: vet de innerst inne att de riskerar att bli omvända? Att de som till exempel klankar ned på transpersoner är rädda att de ska börja gilla det lite för mycket, på det kittlande, förbjudna sättet?
Det kanske inte är en revolutionerande tanke, att homofoben är rädd för sin egen latenta homosexualitet. På något sätt förklarar det åtminstone varför genuskritiken så konsekvent vägrar att sätta sig in i frågan, och hellre avfyrar en ryggmärgsreflex. Det blir enklare att entydigt ta avstånd från det man inte känner till. Förvirringen är farlig, och det är som det ska vara. Som alla vet: när du väl sätter dig in i ett ämne på djupet innebär det att du underkastar dig större och mer oroande frågor, och en allt mer instabil osäkerhet. I synnerhet gäller det förstås identitetsfrågor.
Butlers tes är att kritiken är vag, osammanhängande och inkonsekvent, och närs enbart av misstro. Här lutar sig hen förstås outtalat mot Simone de Beauvoir, i sitt resonemang att vi endast föds som flicka eller pojke – sedan övas vi i att bli kvar i den etablerade rollen, sanktionerat i institutioner i samhället, såsom skolan och media. Vi blir med Butlers ord antingen ”girled” eller ”boyed” (jag vet att den här boken strax utkommer på svenska, möjligen finns det lika fyndiga verb på svenska). Alltså formgivs vi av vanor, bemötanden, språkbruket.
Med Joan W. Scott som ledsagare förespråkar Butler att genus mindre ska ses som ett substantiv, och mer som ett ramverk för att tänka kritiskt om hur vi könar kroppar. Fokus borde hellre ligga på vilka roller vi avsätter för kvinnor respektive män, utan hur vi konstruerar åtskillnad mellan sex och genus.
Det som finns i ens medvetande kan aktiveras när som helst. Butler presenterar situationen i USA, med fokus på böcker som förbjuds enbart för att de handlar om HBTQ+-frågor (hen använder den engelska, längre och otympligare förkortningen LGBTQIA+). På sätt och vis blir just denna rädsla legitim: läsning är i sig en transformativ syssla. Vi har fått en märkligt begränsad värld när frihet ses som farlig. Så skriver Butler: ”Why is freedom so frightening? Is that even the question? Or is it rather: How has freedom been made so frightening that people find themselves longing for authoritarian rule?”
Tids nog hinner Butler fram till Trump, på tal om auktoritära ledare, och han får givetvis sina fiskar varma i den här boken. En annan är TERF-häxan J.K. Rowling. Den stora bedriften i den här boken ligger mer i att Butler visar att kritik inte handlar om att lägga saker till rätta, utan att fortsätta bedriva ett utforskande arbete. Det är språket som avgör mycket i hur vår identitet bildas, när vi som nybliven förälder får frågan (på engelska) ”which gender?”, när det borde heta ”what gender?” Den första frågan förutsätter två genus, medan den andra förutsätter flera.
Så, hur står sig den legendariska svåra stilen? Den här gången har Butler skrivit en mer lättillgänglig bok. I den mån den är monoton kan det lika gärna bero på att ämnet kräver detta; ämnet är förutsägbart och genusfienderna – de som inte ”tror på pronomen” – följer samma inkörda mönster, som om de fått manuslappar av Ulf Brunnberg, eller vilken snubbe som helst från hans generation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.