Dorian Grays porträtt, Oscar Wilde, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

 

Många romaner som av omvärlden blivit omtalade – beryktade – ökända – är det oftare i kraft av sin premiss eller för den effekt de uppnådde under sin samtid. Att läsa dem i dag blir sannerligen ingen munter upplevelse. Undantag finns, lyckligtvis: romaner som på ett sällsamt (nästan magiskt) sätt vägrar låta dammet fästa vid dem. Ett sådant är onekligen Oscar Wildes enda roman, Dorian Grays porträtt.

 

Liksom många romaner från 1800-talet publicerades den först som följetong i en tidskrift, Lippincott’s Monthly Magazine. Året var 1890. När den publicerades som bok 1891 hade flera partier strukits eller formulerats om; i synnerhet gällde de inslag som tangerade homoerotiska bekännelser som låg farligt nära privatpersonen Wildes utsvävningar, som han sedan en tid unnade sig i sällskap med företrädelsevis yngre män från arbetarklassen.

 

För drygt tio år sedan utkom på engelska den ursprungliga versionen, och sedan dess har en svensk översättning varit efterlängtad. Den annonserades länge på Vertigo, men nu verkar Bakhåll ha hunnit före med en ursnygg utgåva. Det är Christian Ekvall, som tidigare bland annat tagit sig an den samtida Joseph Conrads Mörkrets hjärta med den äran. Perioden strax innan sekelskiftet mellan 1800 och 1900 skulle hos den brittiska och irländska litteraturen bli oerhört gynnsam i att alstra minnesvärda litterära karaktärer, som Conrads Kurtz, Stevensons Doktor Jekyll och Mr Hyde, Stokers Dracula – och bara ett par år innan Wilde utkom Conan Doyles första roman om Sherlock Holmes.

 

Och Wildes Dorian Gray försvarar sin plats bland dessa fiktiva giganter. Jag må vara partisk inför Wildes insatser – det är svårt för mig att hysa en annan åsikt än att hans få böcker hör till det älskvärdaste inom den engelskspråkiga litteraturen – men det är också svårt att förneka hur viktig den här romanen är även på ett objektivt plan. Få romaner har överlevt den så kallade tidens tand lika bra, och det är inget annat än ett rent nöje att återvända till en roman som kan ha varit föremål för en handfull omläsningar genom åren: den fortsätter orsaka lika starka och närmast outplånliga intryck. Så här i efterhand kan inflytandet från Dorian spåras i karaktärer som Patricia Highsmiths Tom Ripley och Bret Easton Ellis Patrick Bateman.

 

Att det här då är den så kallade ”ocensurerade” versionen gör den inte nödvändigtvis till den bättre. Mer får en upplaga som denna formen av ett komplement, eller som Ekvall säger i efterordet, att den ”tillför ännu en dimension”. När Wilde i boken tonade ned de utsagor som i vår tid kallas homosexuella tvingas läsaren dra slutsatser på ett mer sofistikerat sätt. Här blir det nästan övertydligt hur Dorian blir föremål för de andra männens tveklöst sexuella känslor. I tidskriften talar sålunda konstnären Basil om den ”kärlek” han la in i porträttet, medan den senare bokversionen ersätter det med det vagare ”ideal”.

 

Den som vill kan spåra paralleller mellan Wildes liv och romanens intrig. Annars finns åtskilliga biografier att tillgå: få författare har ju blivit lika omskrivna – både medan de levde och postumt – som honom. Men jag skulle säga att det är fullt möjligt att läsa Dorian Grays porträtt även utan detta detektivarbete. Kanske den bästa läsningen är när du inte tillför verklighetens raster, utan låter dig förtjusas, förtrollas och förföras av Wildes prosa.

 

Här finns åtskilliga av Wildes starkaste formuleringar, fraser som levt vidare med sina hullingar som gripit fast i våra hjärtan och själar, och du behöver inte ens ha läst romanen för att ha stött på de pregnanta sanningarna – här bara ett futtigt axplock:

 

det finns bara en sak i världen som är värre än att vara omtalad och det är att inte vara omtalad.

 

Det är bara intellektuellt vilsna människor som bråkar.

 

Nuförtiden vet folk priset på allt men inte värdet på något.

 

Den enda charmen med det som har varit är att det har varit.

 

Det tragiska med ålderdomen är inte att man är gammal, utan att man är ung.

 

Inget pris var för högt för någon känsla.

 

Det sistnämnda blir ett tecken på att Wilde trots allt gick för långt när han flirtade med katastrofen, eller med hans egna ord, ”dinerade med pantrar”. Han fick betala ett högt pris, ett ovärdigt pris. Han visste ju också att det farliga med önskningar är att de kan slå in. Det är förstås en begriplig önskan på ett plan, att vilja frysa tiden och bli kvari ungdomens skönhet. Hur mycket det än talas om ”sextio som det nya femtio” (eller fyrtio) går det inte att förneka att åldern spelar elaka spratt med vår fysionomi.

 

Dialogerna mellan Dorian, konstnären Basil och Lord Henry – en trio människor som Wilde menade speglade olika delar av hans personlighet – hör till romanens höjdpunkt, och dessa ligger i de första kapitlen, som kanske är det starkaste avsnittet. De goda nyheterna för den som charmas av denna dialogkonst kommer att få njuta vid läsningen av Wildes essäer, ofta uppbyggda just som dialoger.

 

Till boken hör också ett manifest i 25 vackra slagfärdiga punkter som står för en konstsyn som svårligen låter sig motbevisas. Nyligen skrev Victor Malm en krönika om hur vår samtids litteratursyn allt mer har börjat värna värdegrunden: böcker som ska göra världen bättre och godare. Men ondska och dålighet finns trots allt, och Dorian Grays porträtt är en livsfarlig bok. Vi tenderar att le milt överseende åt dåtidens misstag i sina estetiska bedömningar – att Wildes roman kritiserades när den publicerades är självklart som det negativa bemötandet som nådde exempelvis Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Men är vi inte själva lika naiva inför vår tids utmanande romaner?