Farväl till Panic Beach, Sara Stridsberg, Bonniers

 

Vi som har följt Sara Stridsberg ett tag (i mitt fall: sedan innan hon debuterat som skönlitterär författare, med översättningen av Valerie Solanas mästerverk SCUM Manifest) har förstått hur musiken varit viktig när hon skrivit sina romaner. I Drömfakulteten (också mästerverk!) ledsagade sångtexter från Courtney Loves Hole historien om Valerie, och i arbetet med Kärlekens Antarktis har hon nämnt Bruce Springsteens ”Point Blank” som en medhjälpare i skrivarbetet. Hon har dessutom översatt sångtexter av Joy Division

Stridsbergs nya roman Farväl till Panic Beach har som motto raden ”Hey mama, look at me on Panic Beach”, som lätt kan identifieras som hämtat från en av låtarna på Maria McKees första soloalbum efter att ha övergett Lone Justice, ett av 80-talets mest underskattade band. Panic Beach blir i den här romanen namnet på stranden familjen Stjärne åker till på somrarna, där gränslösa flirtar med farligheter tar vid för familjemedlemmarna, i synnerhet den Nina som är berättaren och som delar drag med några tidigare yngre kvinnliga romanfigurer hos Stridsberg, främst Jackie i Beckomberga.

 

Här har Stridsberg skrivit en relativt brett upplagd episk familjekrönika, som i någon mån erinrar om Virginia Woolfs Mot fyren (mästerverk!). Familjen är färgstark, och Nina dras i sin tur till teatern, om än i mer passiv bemärkelse för att umgås med skådespelerskan Helena. Mest handlar det om den såriga relationen till pappan, den alkoholiserade Matti, medan mamman Siri mer håller sig i bakgrunden. Pappan får ett starkt porträtt som någon som försöker men inte helt förmår hålla spritens demon stången. Mycket av romanen utspelar sig i ett slags tidlöst dis: ibland i det tidiga 1900-talet, ibland i vårt 2000-tal. Berzelii park i Stockholm är ett sammanhållande element, beskrivet ”som den här staden, elegant med en rå undersida.” Denna elegans, parad med råhet, utgör i sig en adekvat beskrivning av Sara Stridsbergs särart som författare.

 

Det är ett skrivsätt som fungerat som en vattendelare, ända sedan åtminstone Drömfakulteten fick sitt blandade mottagande (senare omvärderad till 00-talets bästa svenska roman i två olika enkäter). Jag kan absolut förstå invändningarna, att Stridsberg i stunder kan skriva nästan för snyggt eller för bra för sitt eget bästa, att hon på ett tvångsmässigt sätt gör estetik av det eländiga. Då kan det bli sirligt och på gränsen till preciöst. Men bara nästan, vill jag då inflika. Finge jag välja föredrar jag alla gånger detta nästan för konstfulla tonläge om alternativet är den generiska formlösa prosa som så många andra svenska romanförfattare svurit sin trohetsed till.

 

Belackare vill nog också hävda att hon bara skriver samma sak hela tiden: vattnet, ljuset, kolsyran i blodet, fåglarna, lockelsen i det osunda … Ja, men det finns gott om författare som inte heller varierar sina romaner i någon högre utsträckning – en del av dem heter Marguerite Duras och William Faulkner, och det är kanske snarare där än hos samtida svenska författare vi ska hitta en motsvarighet. Det känns som en ynnest att råka vara vid liv medan denna författare är verksam och ha förmånen att ta del av hennes böcker medan de skrivs och utges. Hon har en förmåga att vidarebefordra sina läsare rätt in i den egenartade och opaka atmosfären, som kunde kallas Stridsbergland.

 

Persongalleriet är stort och omfångsrikt. Somliga förekommer i blixtbelysning, som en gammal flickvän till Nina, ”Kometen” kallad, som dog i tjugoårsåldern: ”Hon ville aldrig gå hem, det ville inte jag heller, men hennes sätt att inte vilja gå hem var något annat, det var ett stup inom henne.” När sådana pregnanta bilder förekommer behövs inga längre personbeskrivningar: vi förstår genast hur Kometen är uppbyggd. Likaså finns här åtskilliga partier som erbjuder radikala omvärderingar av vad vi håller för mest oskattbart i livet:

 

Ingenting utövar en sådan stark dragningskraft som olyckan, man vill tillbaka in i  den, uppleva det onda ännu en gång, för att se vad det var, för att det inte går att tro på den annars. Ju underligare det man kommer ifrån är, desto mer längtar man tillbaka, kanske bara för att försöka ställa allt till rätta.

 

Det finns författare som ställer höga krav på sina läsare; Sara Stridsberg är mer en författare som ställer höga krav på sig själv. Hon skriver elegant, snyggt – men det är också en stilkonst som kan likna konståkarens krumbukter. En del metaforer recyclas – som det ”kolsyrefnitter” som kopplas till en viss förälskad erfarenhet. Visst förekommer även ett nostalgiskt skimmer över den förlorade värld som romanen återger och gör denna värld kanske lite väl förförisk och paradisisk. Fast i sanningens namn kommer Stridsberg undan med det: hon bejakar och bekräftar förvisso det förflutna, men hon underminerar det också. På tal om musik kan det sägas att hon liksom Nick Cave har insett vidden av det förflutnas lockelse (”The past with its fierce undertow / won’t ever let us go”, som han sjunger i ”Ghosteen”).   

 

Det gränslösa är Stridsbergs signum som författare, och det finns stunder här som närmar sig dessa ögonblick då något otillbörligt är på väg att inträffa. Inte minst märks det i de män som har klar pedofil-aura när de hovrar över Nina i de tidiga tonåren. I romanen fångar Stridsberg mycket skickligt de krafter som styr över våra liv i en oundviklig riktning, och om jag inte uppehåller mig tillräckligt vid intrigen beror det på att den ger vika för den viktigare och mer formidabla insatsen hos Stridsberg, att skapa en atmosfär åt sina karaktärer.

 

Familjen Stjärne identifierar sitt släktdrag som att saker faller sönder omkring dem, och hos Stridsberg har det alltid funnits en förkärlek för det som både strukturerar och som skapar kaos (glöm inte hur de norska kritikerna mycket passande döpte berättartekniken i Drömfakulteten till ”kaosnarrativ”). Både renheten och stökigheten får plats, och en lämplig titel till en essä om hennes författarskap kunde vara ”Ordning och oreda”. Andra motsatser som hon förenar till ett helgjutet verk är dess förmåga att vara både sprittande glad och tungsint på samma gång, när hon lyfter det trasiga in i ett förklarat ljus.

 

Det är inte helt lätt att kategorisera den här romanen, och ”släktepos” blir både otillräckligt och överdrivet. Den handlar om döden, tidens gång, konsten. Kanske det är något så enkelt som en roman om kärlek ändå, där kärleken blir utsatt för en nyanserad blick som innehåller dess fulla potential att vara både ljuvlig och otäck: ”vi tänkte väl att kärleken var den där platsen i ljuset där inget kan ta en, men vi visste inte hur vi skulle hålla oss kvar där.” Nä, vem vet det, höll jag på att säga. Ändå vilar hon lite längre i de stunder som inte enbart gör ont här, och därför kanske det blir hennes hittills ljusaste roman, med ett sken som hela tiden kommer inifrån.

 

Är Farväl till Panic Beach också någon av Stridsbergs bästa romaner? På ett omedelbart plan är jag lite tveksam, då jag inte får samma direkta läsupplevelse som när jag till exempel tog mig an Kärlekens Antarktis. Det här är hennes längsta roman, och det märks, då händelseförloppet är lite spretigt och ofokuserat och tenderar att ibland gå på tomgång. Den har inte lika hög densitet som hennes eventuellt bästa romaner. Å andra sidan kan jag inte säga annat än att Stridsberg nog är den svenska författare som bäst förvaltar Selma Lagerlöfs arv. Det finns inte större lovord att ge åt en författare som så rikligt skildrar denna unikt intensiva närvaro i verkligheten, där hon liksom Lagerlöf låter fiktionen förmedla de djupast liggande sanningarna om människans väsen.