Den syntes i alla bokhandlar jag frekventerade i Köpenhamn i somras, Amina Elmis debut Barbar. Tips till svenska motsvarigheter: om ni tycker att poesi förtjänar uppmärksamhet – exponera den bättre! Då jag förstått att den redan i höst skulle komma i svensk översättning – av den pålitliga Burcu Sahin – avstod jag från att köpa den. (Säg som det är: resväskan var full med inköpta böcker redan.)
Det är inte svårt att förstå den här bokens genomslag i Danmark. Den förtjänar sina priser, för det är en stark dikt, strukturerad som ett drama genom en prolog, fyra akter och en epilog. Dramat har ett trauma: en faders död. Samt erfarenheten av att leva i minoritet, men vara obekväm med att ens skrivande sorteras under etiketten ”minoritetslitteratur”.
Elmi skriver upproriskt och ivrigt, och dikterna balanserar mellan det pratiga och det teoretiska. Audre Lorde är ett av de namn som inledningsvis nämns som en av flera i den halveklektiska listan på inspiratörer till boken, och något av Lordes aktivism förekommer också här. Elmi har skaffat sig en analys – och den är ursinnig. Jag kan inte nog betona hur underskattade Sex Pistols blivit i rockhistorien, hur deras vitala bidrag i att göra ilskan till en konstruktiv energi inte kan överskattas.
Dikterna frammanar ett språk som inte gått förlorat lika mycket som det har gått sönder. Som ju språk gör – hela tiden. Och språk dekonstrueras, ändrar skepnad. Poesin är suverän på att skapa nya utvägar för språket. Som shapeshifter fungerar Elmis diktjag genom dikterna, i ett anpassningsutbyte som lägger sig mellan assimilering och ackommodation. I Sverige har vi kunnat läsa många poeter på senare år som skildrar liknande erfarenheter – Burcu Sahin är bara en av dem, och därför så synnerligen lämpad som översättare.
Elmis ord är vägda på guldvåg. Det finns en förtätning i dikterna, som gör dem kompakta och precis på gränsen till slutna. Knepet är att täta, men också skapa luckor åt läsaren, så att vi känner oss delaktiga eller åtminstone inbjudna. Leonard Cohens rader ”There is a crack in everything / That’s how the light gets in” må ha blivit klyschiga, men de är absolut sanna och en framkomlig väg för poesin. Mörker: ja, men också sprickor, som kan åstadkomma asyl åt vår tolkning.
Dikterna försöker utgöra en kollektivets röst, och det är en bra och sympatisk inställning. Dock måste viss varningsflagg höjas: inte bara riskerar något av egenarten att gå förlorad, för kompromisser är sällan ett välkommet inslag i poetens arbete. Ändå lyckas Elmi rätt bra med att förmedla denna kollektiva erfarenhet, i rader som kan sägas aktivera Lordes arbete med att ifrågasätta tystnaden som en politisk strategi:
om jag berättar historien baklänges: du förlorade din röst mitt i deras, min syster, vart kan vi ta vägen där dina lungor är fria
fria att ropa längs med kusten, genom historien och genom själva tystnaden, syster
Dessutom öppnar det för de goda intentionernas poetik, och de goda intentionerna kan som bekant stensätta vägen till helvetet (eller: skittråkig konst), för att tala med William Blake. Hon skriver uppfordrande dikter som inte låter sitt ädla syfte eller de goda tankarna förstöra. I Elmis arbete ser jag också en unik blick på barnet, som går att spåra till Blake, men lika gärna till Bruno K. Öijers många dikter som upphöjer barnets upplevelseförmåga och ger dess världsbild sitt rätta värde:
min brorsdotter på 5 sa, vi har alla två olika slags hjärtan
det ena är ett månhjärta
är det inte förbluffande vilka ord som kommer ur ett barns mun
innan det lärt sig att rensa språket, skrubba det tills det är tomt och livlöst?
Så ja, kanske vi borde bli bättre på att bekräfta barnens blick på världen och lära oss något av den, och sluta sabba deras drömmar.
Döden är ständigt närvarande i Elmis dikter. Likaså mäns våldskapital. Diktjaget får höra att hon har en djinn i sig när hon förälskar sig i en annan kvinna. Elmi är bra på att sätta ord på utanförskapet och kärleken, när hon betonar dess överläge mot hatet och de svåra erfarenheterna: ”mitt hjärta är ett krigsskäl / det är stridssirener / det är ett hus i brandbrandbran”. När bra poesi uppstår förstår du som läsare att dikten måste se ut exakt så här, och när Elmi väl lyckas med det är det här en fantastisk bok.
Eftersom det trots allt är en debut av en fortfarande ung poet kan jag ha viss fördragsamhet med en del plattityder: ”frihet är vad vi själva väljer att kalla det”, och ”Du begraver de döda två gånger. En gång i jorden och igen inuti dig själv.” En viss frustration infinner sig hos mig: du har ju verktygen, Elmi – sluta förenkla! När dikten fungerar allra bäst, när hon låter ilskan sippra in i de sprickor hon klokt nog har lämnat, märks det vilken talang hon besitter, och vilken fin språkkänsla som har dikterat villkoren för dikterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.