Ida Brytnér debuterade förra året med diktsamlingen Vecken, vikarna, en bok som var både finstämd och skarpslipad, med fint gehör för klang och ljudbilder. Samtidigt som den hade ett starkt läsaranpassat tilltal bjöd den också på kompromisslöst motstånd. En övertygande bok, helt enkelt, utgiven på det lilla förlaget Aska.
Som jurymedlem i Borås Tidnings debutantpris sedan 2017 är det spännande att se vart debutanterna tar vägen, och hur många som leder till ett bestående författarskap. Redan nu återkommer Brytnér med sin andra diktsamling, Över allting spänner huden, på ett annat av de mindre men vitala förlagen: Edition Tegnér. Den är lika tunn som debuten, men innehåller i gengäld en hårt koncentrerad poesi.
Om jag förstår saken rätt är det här Brytnérs kandidatuppsats i forskning på konstnärlig grund på Linnéuniversitetet i Växjö. Ledorden är Rhizom, jag-konstruktion, mellanrum, språk, avstånd – och Gilles Deleuze. Det här hade kunnat bli hur snårigt och tillkrånglat som helst, men lyckligtvis följer Brytnér en konstnärlig vision som leder henne rätt in i dikter som fortsätter övertyga.
Dikterna är splittrade över boksidan, och det som kan urskiljas är ett sorgearbete. Allt har fragmentiserats, och det råder ingen tvekan om att det är ett ursinnigt våld som har åsamkat den här smärtan. Med hjälp av hårda allitterationer styr Brytnér sin dikt mot de klangbilder som gjorde så starkt intryck i debuten. Här: ”groende, gruvande”, ”väntar du på vågorna”, ”vita, vidsträckt”. I efterordet betonar Elisabeth Mansén också allitterationen och de taktila kvaliteterna i Brytnérs poetik. Världen låter, människan är stum, helt enkelt.
Huden blir sinnebilden för det mänskliga och det sköraste. I dikterna är det ofta mörkt: ”Natten svartnar nu / Oupplyst”. Konstfärdigt anlägger Brytnér sin svärta över dikterna, eller om hon bara frigör den mörka energi som dikterna i sig härbärgerar. För här kommer ljuset alltid inifrån: det mörka är det som är utanför och bortom det mänskliga. På något sätt är det hoppingivande med denna tilltro till att det konstruktiva ska bryta (ner?) det destruktiva.
Så utspelar sig dikterna i det kroppsliga, och inte minst i gommen, där ljud stöts fram och får dikterna att låta, i ett språkspel som stammar, hackar, bryter ihop. Men det är också dikter som tillvaratar tystnaderna. I pausen mellan orden uppstår så det som går under namnet ”poesi”. Brytnér skriver dikter som väcker förundran. Med frasen ”fem / famnar jord” vänder hon på Shakespeares begravningssång ”Fem famnar djupt” från Stormen. Men medan den utlovade ”a sea-change into something rich and strange” saknas det rika och sällsamma i Brytnérs dikt, om inte det underförstådda ska inkluderas.
Nog går det att tyda det som att det är hoppets ljus som dikterar några av samlingens starkaste dikter, som den som inleds så här:
Den gröna solen
rastlöst flytande och ansiktet vänd det inåt
vid handens öppningar talar till
dig
det finns inget mörker här
Där läser jag det som en besvärjelse. Brytnér skriver en dikt som försöker – och lyckas – hålla det onda borta. Fast, går det verkligen? Kan ord hjälpa men inte bota? Vi måste acceptera förlusten, att det som vi håller som mest kärt går förlorat. Ändå kan jag inte låta bli att dröja vid den här bokens allra sista ord, och däri tyda ett kodat budskap från någon som mött stora svårigheter. Ordet är ”liv”. Så måste vi förstå döden, att den skapar nya förutsättningar. Kanske inte det vi önskade eller det vi förtjänade (livet är orättvist och grymt), men vi kan bara spela med de kort vi har fått oss tilldelade. Sjukdom och död finns i leken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.