6 sep. 2024

Jag skriver för att minnas och för att glömma. En essä om att skriva essäer, Sven-Erik Klinkmann, Nostos

 

   – Vad tänker du på när du hör ordet ”essä”?

­   – Montaigne.

 

En paradox är något som du intuitivt både vill instämma i och käfta emot. Ta Oscar Wildes sentenser, till exempel, som är uppbyggda av paradoxens metod. Han har så mycket fel att det nästan alltid blir rätt. Titeln på Sven-Erik Klinkmanns nya bok, Jag skriver för att minnas och för att glömma, kan leda tanken in på dessa paradoxer som kutar mellan sanningen och lögnen.

 


I många år har Klinkmann varit en ciceron som ledsagat oss in i populärkulturen. Ett exempel: i augusti 2012 tipsade han om en spelning som Mattias Björkas och Iiris Viljanen gjorde, innan de blev Vasas flora och fauna. Nu har han skrivit en essä om essän, och det blir både en historieskrivning med fokus på den finlandssvenska essän och hans personliga förhållningssätt till denna livaktiga och dynamiska genre eller texttyp. Gissa om han inleder med ett citat av Montaigne.

 

Det är fullt tänkbart att essän är den mest ideala litterära framställningen. Från det personliga hållet skriver Klinkmann om den depression han drabbades av på 80-talet, hur han övergav journalistiken för ett mer personligt skrivande. Journalistiken är dålig på att premiera eftertanke och bearbetning. Den kan också fungera som en förstärkning av det negativa (tänk senare års nyord doomscrollning, att fastna i rapporter om elände och misär och nöd). Han skriver personligt också om den existentiella ensamheten som kanske är förutsättningen för att bli en skrivande och läsande människa. Människor med stor social förmåga läser inte lika mycket eller lika intensivt.

 

En tanke, på tal om populärkultur. På Nick Caves nya skiva ”Wild God” spelar han upp ett röstmeddelande från Anita Lane, artisten som var hans flickvän under 80-talet och som dog 2021. Hon minns när de bodde mittemot Brixtonfängelset, hur de brukade fantisera om personen som bodde i lägenheten ovanför dem, och att hon i efterhand insåg: ”I didn’t even realise that everyone wasn’t like that”. Hur ofta slår inte den tanken mig: alla andra är inte som jag! Och hur förvånad blir jag inte varje gång?

 

Men vad är då ett jag? Det är en fråga som har stötts och blötts i århundraden … ända sedan – you guessed it – Montaigne … Men det är en fråga med långt längre anor. Jag säger bara: Sapfo. Så vad är ett jag, om inte något nyckfullt, motstridigt – ja, något paradoxalt. Så blir det här en subjektiv bok – men inte enbart!

 

Klinkmann skriver om den ovälkomna kantringen mot politisk konst på slutet av 60-talet och hur den begränsade oss. Den fyra år yngre Bruno K. Öijer har i sina intervjuer i DN och SvD de senaste veckorna kommit fram till samma slutsats. Det här betyder förstås inte att konst och politik ska separeras, och det är Klinkmann den förste att bekräfta, genom sitt resonemang att konst och politik må vara svåra att sammanföra, men samtidigt är all konst i någon mån politisk.

 

Så ja, det här är en personlig essä, men Klinkmann bjussar också på två fina appendix. Ett listar finlandssvenska essäister – det blir en lång lista, men mycket användbar, med namn som Tatjana Brandt, Merete Mazzerella, Agneta Rahikainen, Sara Ehnholm Hielm. Här finns också en kortare lista med de tolv essäister som han haft störst nytta och glädje av som läsare: bland dem Karin Johannisson, Hannah Arendt, Jean Starobinski. Vi kan väl alla färdigställa liknande listor, fast … vänta nu, strider det inte mot rådande konsensus att kanon är en styggelse?

 

I så fall verkar Klinkmann indirekt förespråka en livaktig kanon:

 

Det listan gör är att den skapar struktur och sammanhang samtidigt som den är ett provisoriskt bygge. Den är till sin karaktär både lekfull och allvarlig. Den kan ge ett intryck av att vara objektiv men kan inte undgå det subjektiva och tillfälliga vad gäller urvalet.

 

Jo, nog håller jag med honom här: en kanon kan faktiskt vara både privat och allmän, både fastslagen och obestämd.

 

Med Maurice Blanchot som exempel visar Klinkmann essäns beroende av stil, och att stil är något som kan liknas vid textens pulsslag; det här är förstås något som organiseras av subtila medel – markerade av interpunktion (säg någon som skriver bättre essäer än Virginia Woolf, som visste hur kommatecknen och semikolonen ska placeras). Själv blir jag glad när jag får beröm för att jag har skrivit något klokt, men säger någon att jag skriver snyggt blir jag saliggjord. Jag kan inte heller motstå att återge ett av bokens generösa citat, lånat av Sven Lindqvist om essän: ”Den måste vara full av sitt problems mörker och sin lösnings ljus!”    

 

I bästa fall kan essän fungera som ett kitt mellan rörlighet och rörighet, och inta motsatta hållningar, och därifrån hämta slagkraftigare och hållbarare argument. Det här uppnår Klinkmann med hjälp av sin obotliga nyfikenhet, som leder honom mot nya vägar även när han skriver om förutsägbara farbröder (har jag nämnt Montaigne?). Essän favoriserar oförenliga impulser. Då kan essän innehålla inslag från alla andra existerande skrivsätt, och hamna någonstans mittemellan fakta och fiktion. För problemet är att den ligger inte stilla eller slår sig till ro. Den lever.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.