Senare års avgörande händelser – pandemin, klimatkrisen, krigen – börjar onekligen sätta sina spår i samtidslitteraturen. Men att upptäcka sådana mönster kan också handla om självuppfyllande profetior, att man hittar det man söker efter. I de 434 korta dikterna (alla utom 22 stycken enradingar består av två rader) i Helga Krooks nya diktsamling Sten finns referenser till nutida krig i Europa, men det är också en bok som handlar om att söka efter sig själv, och att röra sig bakåt i en historia som delas mellan en själv och det gemensamma.
Varför dikterna uppför sig så här, går det att besvara? Jag kan inte hejda mig själv från att tänka på Erik Lindegrens ”söndersprängda sonetter”, alltså mannen utan väg (1942) som reagerade på andra världskriget genom att låta sonettformen spridas i tvåradringar. Ibland kan Krook sägas vara ute i liknande ärende, som i en ögonblicksbild av att skrolla genom ett nyhetsflöde och ta del av orättvisorna och eländet utan att ingripa: ”går ut på gatan i våren / i den lysande skammen // beställer en cappucino / tar upp mobilen”. Jämför inledningen på Lindegrens 28:e sonett: ”att skjuta en fiende och rulla en cigarett /att flamma till och släckas som en fyr i storm”.
Det är samma gamla story om hjälplösheten inför det vi ställs inför. Stenen blir ett sammanhållande element i dikterna och en återkommande referenspunkt. Två linjer dominerar, eller arbetar ihop. Dels narrativet, dels fragmentet. I synnerhet när dikten komprimeras till den enskilda raden liknar det något av Sapfo, med ord som ”fikonträdet” och ”hemlighet”, eller sammansättningar som ”ut ur sin kropp”, ”ända till horisonten” och ”jag följer dig”. De djärva överklivningarna,
upp mot strupen
vi pratade plötsligt om andra
världskriget, hans släktingar
som mördades
signalerar ett narrativ att följa, men det bryts av inskjutna fraser som bromsar förloppet. Därmed skapar Krook något som det inte helt går att lita på, att du som läser behöver överge alla krav på visshet. För ibland blir övergångarna osynliga. Det är som att gå på en bro, och – plötsligt – har du bara tomma intet under dig. Denna mardrömslika känsla uppstår i de här dikterna, att du fastnat i något du inte kan ta dig ur.
Parallellt finns en spirande kärlekshistoria, illustrerat av fina träddikter: ”låt mig få vara ett träd / i skogen med dig”. Så som världen ser ut, och så som människan har visat sig vara de senaste åren, blir önskan att vara träd fullt begriplig. Att vara människa är långt ifrån det mest önskvärda. Jag har nästan börjat sympatisera med xenomorfen i Alien-filmerna, en livsform som beundras för sin livskraft. Fast med två invändningar: jag prenumererar inte på Nietzsches övermänniskoideal, och Ripley vann ju striden, om än i det korta perspektivet.
Monstren vinner alltid, lyder lärdomen som vi fått lära oss på senare år. Jag brukar säga att totalitära samhällen har kort bäst före-datum, men nu börjar jag tvivla på att det stämmer:
vi slungas tillbaka
till 1900-talet
ingenting kan hindra dem
demonerna är klarvakna
Det kanske är en missbedömning att kalla de galna ledarna demoner, eller så är det just vad de är. Krooks dikter rör sig i det tidlösa, som dikter gärna gör. Referenser till orterna Theresienstadt och Treblinka väcker ytterligare lika oroande konnotationer till andra världskrigets koncentrations- och förintelseläger.
Det är en ful värld vi lever i. Men där finns också en skönhet som måste tas för sann (lex John Keats). Krook når fram till denna sköra skönhet i den här boken, i vad som verkar vara en formel för det som gör att vi överlever och uthärdar, det viktigaste budskapet:
en bok med dikter på olika språk
kan bara vara ett andetag
en karta som suddas ut medan den skrivs
jag skriver det till dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.