Pojkar gillar dinosaurier och motorer. Män gillar romarriket och Oasis. När vår skolresa gör ett kort stopp från Berlinresan i en Kronobergshåla siktas en Max-restaurang. Vi kutar dit; jag leder förtruppen. Några företagsamma elever nosar rätt på en av de barnböcker som kedjan skänker till desperata föräldrar för att deras barn ska minska sin (dåliga) skärmtid och öka sin (bra) lästid. Men syften kan alltid förfelas och förfulas. Kan det finnas böcker som rentav blir skadliga, på grund av sin undermåliga kvalitet? Mina elever ber mig analysera boken i en text på 1200 ord, och eftersom jag gärna binder ris åt min egen rygg tackar jag ja. Det finns inte en utmaning jag har lyckats avvärja.
Här ska alltså pojkar som målgrupp approcheras. Kolofonen är ovanligt nog placerad på omslagets baksida, och upplyser att det rör sig om en ”Specialutgåva för Max Burgers AB” (ett potentiellt samlarvärde kan infinna sig … eller inte). Mikael Sol är upphovsperson till boken Ankylosaurus och rivningskaoset. Två flugor har slagits i samma smäll: dinosaurier och motorer. Huvudpersonen får en byline på omslaget: Dinobonden. Han ler på det där irriterande fånigt dumsnälla sättet.
Men ärligt, namnet ”Mikael Sol” väcker misstankar: finns han ens på riktigt? Bokens utformning till både text och bild ser AI-genererat ut. Om Wikipedia är en trovärdig källa är han redaktör för serietidningen Fantomen, men också känd för sina humoristiska självbiografiska serier. Några av hans tidiga titlar skvallrar om delvis andra intressen än barnböcker: Till alla jag legat med, Psykiskt sjuk, De lyckliga dagar du har nu är dina framtida år av sorg, saknad och bottenlös ensamhet. Att han gillar dinosaurier och motorer råder det ingen tvekan om, efter böcker som T-Rex och traktorjakten och Triceratops och gödselterrorn. Insprängda faktarutor berättar allt vi (inte) vill veta om dinosaurierna: när de levde, hur långa och tunga de var, var de höll hus och vad de åt.
För Dinobondens bondgård har dinosaurier som djur i stället för kor och grisar. Han går promenader med en psittacosaurus som heter Sia. Ankylosaurusen heter Anki, och är en snäll vegetarian, men med en klubba längst ut på svansen, som hotar den aggressiva tyro … tyrann … tyrro … äh, T-rexen Tina. Vi får en pedagogisk förklaring till förekomsten av dinosaurier: cherchez la femme, det vill säga, att det är kvinnans fel. En galen moster vid namn Marie har nämligen klonat dem. Är tjejer verkligen lika intresserade av dinosaurier som killar?
Teckningsstilen är naiv och med klara färger, men också helt automatiserad. Det är kitsch i sin renaste – jag menar smutsigaste – form. Läsningen gör mig allt mer beklämd, och önskar på ett sätt att barnen inte växlar bort sin skärmtid mot detta billiga substitut. Jag fattar poängen och avsikten: för att locka in barnen måste det till lika färgglad enkelhet som den barnen möter i skärmvärlden. På samma sätt som barn förr talade om filmer med riktiga skådespelare som ”otecknade” kanske de nu talar om böcker som denna som ”oskärmade”. Men gränsen är hårfin, och Sol verkar försöka överbrygga avstånden mellan iPad-världens estetik med bilderbokens estetik. Förvisso kan det fungera som en trojansk häst, men när bokvärlden i allt för hög grad liknar skärmvärlden saknas incitamentet för barnet att söka sig dit. Om boken ska överleva måste den odla sin särart och utgöra ett mer lockande alternativ än att bara imitera den förhatliga skärmestetiken.
Italo Calvino kallade verkligheten för ”den oskrivna världen”. Litteraturen var för honom alltid att föredra, och med tanke på hur världen ser ut – klimatkriser, flyktingkriser, pandemier, depressioner, inflation, krig … - vem kan klandra honom? Barn behöver också eskapism, och jag tänker inte väcka invändningar mot deras intresse för dinosaurier. Dock hade jag föredragit en förklaringsmodell som rört sig närmare den magiska realismen, att dinosaurierna fanns i vår verklighet utan lättköpta Jurassic Park-klarlägganden. Det är att underskatta barnen om vi tror att de inte kan ingå i ett kontrakt med författaren att det finns övernaturliga inslag i vår värld. Det vore förödande för ens fantasi om enhörningen visade sig vara en cosplayande häst, till exempel.
Sol uppfinner en tunn intrig. En lada, ”som ingen har tagit hand om på typ hundra år”, ska rivas. Kommunen skickar en arg byråkrat (givetvis en kvinna – återigen, cherchez la femme). En liten lektion i kapitalismens villkor följer när Dinobonden tar sig till rivningsfirman och får höra att det ”kommer att kosta sjukt mycket mer pengar än vad [han] har råd med.” När chefen förklarar att allt har ett pris reagerar Dinobonden lakoniskt med att det är ”en trist sak att säga.” Bilar, traktorer och grävskopor förekommer i boken, liksom en rivningskula, inklusive en faktaruta som upplyser dess funktion. Dessa förnumstiga små rutor provocerar mig, för som förälder finns det väl en poäng i att själv få förklara det barnen känner sig osäker inför. När jag som vuxen läser en bok vill jag inte bli underskattad: jag vet väl vad en rivningskula är, jag har lyssnat på Miley Cyrus.
Förvisso kan ett nyfiket barn lära sig en del om seriemediets säregna berättarteknik och dess knep. När Marie får en snilleblixt tänds en glödlampa jämte hennes huvud, och när Dinobonden blir överraskad stänker svetten kring hans ansikte som emanata. Bilderna är stiliserade och färgläggningen är datoriserad, allt för att maskera alla kopplingar till en autentiska upphovsman. Nu ska här inte sagans slut spoilas, men att det är lyckligt behöver väl inte ens uppges? Fast, är det så lyckligt egentligen, eller finns det belägg för bondens svårighet att kombinera sin livsstil med en partner (tv-programmet ”Bonde söker fru” försökte i alla fall bekräfta den bilden). Dinobonden ler bara på 4 av de 18 bilderna där han ingår, och kanske är han underförstått olycklig över sin samvaro med endast en galen moster och dinosaurier som sällskap.
Boken utges i samarbete med Tukan förlag, och en text som vänder sig till föräldrarna på baksidan anger vad böcker står för: ”Att läsa med dina barn är en bra investering. Det öppnar porten till nya världar, utvecklar och föder kreativitet. Och inte minst ger det en mysig stund tillsammans.” Instinktivt värjer jag mig för kombinationen läsning och ”mys”, då jag förknippar läsning med en aktiv syssla, och något som i bästa fall får dig att omvärdera och ifrågasätta världen.
Men i tider som dessa, med alla larmrapporter om hur föräldrar allt mer sällan högläser för och med sina barn, så kan väl ett initiativ som detta bara ges bifall? Det finns förstås något trygghetsskapande i den sagoform som Mikael Sol har gett sin berättelse. Barnet lär sig att saker ordnar sig, om än orosmoln hopar sig. Men så ser världen inte ut, vill jag invända. Jag minns hur jag som barn läste berättelser där det inte slutade med saft och kakor (bildligt talat: här slutar det med mumsiga marshmallows). Inte tog jag skada för det. Eller gjorde jag det? Vem är jag att bedöma och döma?
Är det då ett gott syfte, det Max gör med sina hamburgerböcker, eller är det bildningswashing? I tidernas begynnelse, när dinosaurier typ fortfarande existerade (det vill säga, tidigt 2000-tal) var det McDonalds som prånglade ut barnböcker av varierande kvalitet till sina Happy Meals. Men var de någonsin så här torftiga till innehåll? Allt blir förstås inte per definition sämre med tiden, men jag kan ändå beklaga att nutidens småbarn matas med allt sämre barnlitteratur. Undantag finns, förstås, men de hittade jag åtminstone inte i den här gåvan. Tack men – jag betackar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.