På Nick Caves nya skiva ”Wild God” dominerar glädjen, för första gången sedan han 2015 miste sin femtonåriga son Arthur, och som bearbetats på skivor som ”Skeleton Tree”, ”Ghosteen” (mästerverk!) och ”Carnage”. I en av låtarna kommer en ängel i gigantiska sneakers och förmedlar sitt budskap: ”We’ve all had too much sorrow, now is the time for joy”.
En liknande erfarenhet erfar berättarjaget i brasilianska Tiago Ferros roman Den döda flickans far. När dottern är åtta dör hon, och hon dör om och om igen i denna hybridroman som utforskar det självbiografiska skrivandet och även lånar sig till essän och dagboken och bönen. Den döda återuppstår i hans tankar, medan han själv reduceras till att bli endast ”den döda flickans far”, en titel som han försöker värja sig emot. Han försöker också bedöva sin sorg med sex, med tankar, men – som vi alla vet – sorg går inte att fly annat än temporärt.
Dödsdatumen 26 april 2016 återkommer också, och förankrar det skildrade i ett äckligt och påtagligt realistiskt liv. Sorgen blir för stor för mannen – eller om det bara är så att sorgen reducerar oss till små människor. Det sägs att ödet eller makterna (eller vad man nu väljer att tro på) inte ger oss värre bekymmer än vi orkar bära. Det kan vara en tröst, att det finns någon eller något som tror så gott om oss, att vi förtjänar våra svåra stunder, eftersom vi har den psykologiska kapaciteten att uthärda dem.
För berättaren här har tillvaron slagits sönder, och han försöker lappa ihop sin värld. Ferros skrivande kan erinra om hur Sara Stridsberg skrev sin roman Drömfakulteten (mästerverk!). Det kallades ”kaosnarrativ” i den norska receptionen (varför är de norska läsarna bättre än de svenska på att läsa Stridsberg?). Minnena rör sig nyckfullt, och när som helst slår sorgen till i alla sina dimensioner. Det här gör att texten blir meditativ på ett nästan aggressivt sätt. För sorgen rör sig obehindrat och han tvingas pröva sig fram genom oupptrampade stigar. Är det ett minfält eller bara ett gungfly?
Där finns också ett våld som berättaren förts samman med och tvingats ha vid sin sida. Allt faller isär framför honom: äktenskapet, hälsan, värdigheten … Vi vet inte om det han upplever är mardrömmar eller galenskap, eller bara en surrealistisk version av hur tillvaron ter sig för den sörjande. Surrealismen kan då ses som en strategi för att begripliggöra de jobbiga erfarenheterna. För vad är en sund reaktion på ett trauma? Att bita ihop? Eller att byta ut sin verklighet mot en som har slipat bort de hårda kanterna i upphöjd surrealistisk eller magisk realism. I drömmen ser han vita vargar, som oundvikligt måste tolkas som metaforer för hur farlig tillvaron ter sig för den sörjande.
Sällan har jag läst en roman där form och innehåll går samman så bra. Berättaren skapar listor av olika slag för att göra ordning och struktur åt det oordnade och ostrukturerade. När han ser den döda dotterns smutsiga Converse-skor pillar han bort lite smuts som rinner ned i avloppet, innan han ändrar sig och försöker återfå smutsbitarna och fästa dem på skon igen. Där blir sorgen konkret och verklig: som ett lönlöst försök att behålla även det som skapade irritation i vardagen. Hellre störa sig på småsaker än att inte längre ens ha sådana tillfällen att bli arg på sitt barn. En av de saker sorgen lär oss: hur mycket vi än köpslår går det inte att gå tillbaka i tiden och ändra på saker. ”Min dotter hade aldrig karies eller finnar” lyder en mening som förstås skär rätt in i läsaren.
Tidigt i romanen finns en scen som ger mig skrämselhicka. Det är när berättaren föreställer sig att Donald Trump utsätts för ett attentat: ”När en gaypacifist från San Francisco sätter en kula i huvudet på president Trump kommer tupén trots det inte att ramla av, men den kommer långsamt att färgas beijingröd”. Romanen utkom 2018, kan tilläggas. Kusligt eller osmakligt? Livet är osmakligt, kunde tilläggas. Och sorgen blir ibland ful, äcklig och grotesk. Fantasier och halvsanningar blandas.
Och berättaren är av förståeliga skäl bitter. Han listar elva alternativa titlar på sin bok, däribland ”Längtans anatomi” och ”Smärtans mittpunkt”. Han nämner Clarice Lispector, som till sin roman Stjärnans ögonblick (mästerverk!) också laborerade med alternativa titlar, tolv stycken inalles. Ferro gör rätt i att åkalla Lispector – han nämner också den Hilda Hilst som tack vare Wera von Essens arbete äntligen går att läsa på svenska genom två titlar utgivna på Faethon. Och här är det samme Örjan Sjögren som med sådan ackuratess översatt Lispector som tagit sig an Ferro.
Så här är det. Vi står inför en stor nationell läskris. Bokförsäljningen minskar dramatiskt, och ungas attityd till läsning blir allt mer negativ eller likgiltig. I dag är det ”Read Hour” kl 19, på FN:s läskunnighetsdag. Eftersom jag råkat bli läsande förebild passar jag på att upplysa värdet av läsning här. Tack vare förlaget Prosak har utgivningen av latinamerikanska författare vitaliserats de senaste åren, och Tiago Ferro är en stark ambassadör för den livaktiga latinamerikanska litteraturen. Vad väntar du på? Det här är en mycket stark läsupplevelse. Tro mig, jag har testat andra saker, men vad slår läsningen när den är så här bra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.