Tre äpplen föll från himlen, Narine Abgarjan, översättning Lina Bysell, Tranan

 

När jag i somras besökte antivariatet Mingus i Umeå visade David, som jobbar där, en lapp som någon satt vid deras hylla för rysk litteratur. Lappen anklagade dem för att stötta kriget i Ukraina, genom att sälja ryska författare. I inledningsskedet av kriget ifrågasattes rysk kultur i stort, men det är en konstig inställning och en svag protest att överge författare som Dostojevskij, Sholokov, Turgenjev, Pushkin, med flera.

 

På ett sätt är det både enklare och mer komplicerat med nutida författare. Narine Abgarjan är från Armenien och skriver på ryska. Hon debuterade 2010 och har gett ut åtta romaner och fyra novellsamlingar. Nu utkommer på Tranan hennes roman Tre äpplen föll från himlen från 2015, där Lina Bysell debuterar som översättare.  

 

Ska den läsas? Ja, den ska läsas. Mina förbehåll gäller mindre moraliska betänkligheter, och mer en estetisk värdering. Jag betvivlar inte att det är en bra roman, som har inhöstat en hel del priser, men samtidigt är det en på många sätt episk släktroman som jag uppfattar som – Gud hjälpe mig – typiskt rysk. Den inleds med en lång lista över de medverkande, men dessa namn hjälper mig inte mycket, när det är så många bifigurer vars insats ibland är av det minimala slaget.

 

I stora drag handlar det om en kvinna, Anatolia, som inväntar döden. Det är romanens slånga startsträcka. Hon har börjat blöda från livmodern, och gör sitt bästa för att dölja det för omvärlden, den lilla avbefolkningsbyn i Maran, situerad i bergen i Armenien. Tidigare var hon gift med en vidrigt våldsam man som nästan slog ihjäl henne innan han jagades iväg av hennes släkting. Nu friar smeden, en änkling, till henne, och hon svarar ja nästan utan att tänka efter. Hon ska ju dö …

 

Abgarjans ärende är att skildra hur byn dör, och invånarna med den, en formel som också kan uttydas tvärtom. Det är ett myller av människor och händelser, där stort som smått skildras med samma glöd. Ibland får jag intrycket av en biografi som slagit slint, alltså en kollektivets biografi. Där blir det tydligt vilken fin blick Abgarjan har på människorna, att hon ser dem och deras strävan och flit. Det finns också en fin språkkänsla, hur Abgarjan kränger stilen mot det talspråkliga registret, så all heder åt Bysells översättning.

 

Anatolias efternamn är Sevojant, som bygger på det maranska förledet ”sev” som betyder svart. Och det är passande för denna svarta berättelse. Krig och naturkatastrofer drabbar byn, allra mest påtagligt i hur ett åskmoln frigör ett moln av flugor som under en period belamrar byn. Andra världskriget i sin tur åsamkar stor nöd och fattigdom. Konflikter och överenskommelser uppstår, illdåd och hjälpsamhet. Abgarjan visar både människans uselhet och hennes hygglighet. Här finns även inslag som med viss möda kan sorteras under etiketten magisk realism.

 

Anatolia tog under sitt dåliga äktenskap tillflykten till biblioteket där hon jobbade, och läste de ryska klassikerna. Fast Tolstoj avskydde hon. Det finns i Abgarjans roman något minutiöst i redovisningarna av familjernas olika förehavanden, och namnskicket med förnamn, smeknamn, fadersnamn, efternamn. Byn uppvisar också sina typiska original, sina grubblare, sina våldsmän – hela kartan över vad som utgör en grupps sammansättning.

 

Som läsare blir jag en betraktare utifrån, som inte riktigt bjuds in till byn, och effekten blir att jag läser om umbäranden, svält och armod, utan att riktigt uppleva hur det påverkar dem. Kanske det beror på att personerna drunknar i berättelsen, att de inte tillåts ta plats – det här gör boken både för lång och för kort. Abgarjan skriver fiktion, men det hon skriver om är en realitet på många platser i världen. Vi har bara en vag uppfattning om hur det är att leva så, och i sina bästa stunder kan skönlitteraturen hjälpa oss förstå. Med det sagt: den som inte skräms av adjektivet ”mustig” kan säkert uppskatta den här romanen mer än jag.