Den unge Werthers lidanden, Johann Wolfgang von Goethe, översättning Linda Östergaard, Faethon

 

Om ett verk kan sägas definiera en litterär epok är det lätt att utse T.S. Eliots The Waste Land för modernismen, liksom Dantes Den gudomliga komedin är obligatorisk läsning för den som vill förstå något om medeltidens världssyn. För den romantiska epoken är det svårt att förbigå Den unge Werthers lidanden, skriven av en 24-årig Johann Wolfgang von Goethe. Visserligen är den mer förebådande – den utkom 1774, och därmed nästan 25 år innan paret Coleridge och Wordsworth gav den brittiska (och bästa) romantiken en rivstart som hette duga med den gemensamt utgivna Lyrical Ballads (1798).

 

I år är det med andra ord 250 år sedan Goethe inledde romantiken. På svenska har den då och då översatts. Första gången av Erik Wilhelm Weste 1783, och senare också av Margaret Tenfält, Allan Bergstrand, Sven Lagerstedt, och när Norstedts lät den ingå i sin klassikerserie 2011 användes Ralf Parlands översättning från 1949. Då kallade Martina Lowden Werther för emo i sitt förord. När den nu utkommer i en oväntat välkommen nyöversättning av Linda Östergaard är det Klas Östergren som har skrivit förordet, och han missar inte tillfället att uppdatera Werthers kopplingar till samtiden, genom att kalla honom bipolär och likna hans beteende vid stalking.

 

Är det här en roman som bara unga läsare kan läsa med behållning, ungefär som Hermann Hesses Stäppvargen? Östergaard bekänner i sitt efterord att hon ibland lackat ur på protagonisten och suckat ”Men sluta gnälla, Werther!” Där har vi väl alla varit: han är en överspänd och hyperkänslig figur, men kanske just därför så ypperligt lämpad att representera romantikens rörelse mellan extrema känslolägen.

 

Östergren betonar den språkliga energi som Goethe redan här uppvisar, och det må stämma att han – Goethe – i vårt land är relativt bortglömd och föga läst i dag, men det är en välsignelse att möta detta språk. Östergaards översättning innebär inte någon radikal uppdatering, även om en del av orden kan förvåna, såsom att en ”surdeg” omnämns, liksom att en smärta kallas ”blytung”. Fast är det inte snarare så att det är vårt språk som har korrumperats och förvrängts in mot klichéernas marker: säg en seger eller förlust inom idrottens värld som inte har kallats ”blytung”.

 

I Parlands gamla översättning, som torde vara de flesta svenska läsarnas första bekantskap med den här romanen finns ändå surdegen. Jämför hans: ”Surdegen som skulle komma mitt liv att jäsa; entusiasmen , som förr höll mig vaken långt in på natten, som om mornarna väckte mig ur sömnen, är borta.” Och Östergaard: ”Surdegen som satte mitt liv i rörelse saknas; lockelsen som höll mig vaken in på nätterna, som väckte mig ur sömnen på morgnarna, är borta.”

 

I Östergaards efterord finns en fin bild för översättarens omöjliga dilemma: ”Att översätta är att försöka lyckas med ett trick inför öppen ridå. Målet är att läsaren tillfälligt ska glömma, ja faktiskt förneka ett uppenbart faktum.” Detta faktum är alltså att vi som läser är införstådda med att texten inte är författarens (ordagranna) ord, men vi ska ändå läsa den som vore den det.

 

Upplysningens dödssuck förebådas väl i någon mån av Goethe med den här romanen, vars intrig förstås är bekant och rimligen inte kan spoilas. Huvudpersonen skriver brev från landsbygden till sin vän Albert. Här har han sagt nej till civilisationen, staden – han rentav ber sin vän att inte skicka några böcker. Han gör sig mottaglig för intryck från den lantliga idyllen, så när han efter en kort tid möter den undersköna Lotte är hans sinnesorgan vidöppna, och han blir handlöst, hejdlöst och sanslöst förälskad.

Kruxet: hon är trolovad till en tråkmåns, och Werther lider alla helvetes kval i hennes närhet, ivrigt påhejad av den samtida litteraturens giganter, numera saligt bortglömda: den tyska Klopstock och den skotska MacPherson (vars Ossians sånger får oproportionerlig gratisreklam). Efter att ha ägnat stor möda åt lidandet – därav titeln – och spillt åtskilliga liter bläck på att beskriva sin kärlekssmärta, skjuter han sig i tinningen: ”Hjärnan hade trängt ut”, ger Goethe besked om.

 

Vad som gör Goethes roman till ett av romantikens portalverk är inte bara hur Werther svingar sig mellan olika hyperboler. Han låter också naturen vara lyhörd inför huvudpersonens olika känslor, och samspelar effektivt mellan glittrande solsken när han är lycklig (jag menar salig) och regna och blixtra när han är nere (jag menar melankolisk). Vi ska inte heller underskatta den självömkan Werther ger uttryck för som ett signum för den romantiska hjälten: förorättad men tapper, och stolt i sitt nederlag (nåja: senare hjältar som modellerats efter Lord Byrons ideal föll aldrig för frestelsen att begå självmord).

 

En kan ställa sig frågan om just den här romanen av Goethe har överlevt beror på att den är så lättläst. Ärligt: Faust är ju ett mer gediget litterärt verk, och vad jag minns av Wilhelm Meisters läroår är att det var en större läsupplevelse, till exempel. Till de svagaste partierna i romanen om Werther hör de polisprotokoll-liknande tilläggen som den fiktive redaktören har tillfogat.

 

Med tanke på att så många svenska författare skrivit fan fiction om Hjalmar Söderbergs romanfigurer – i höst aktualiserat av två romaner om Helga Gregorius – kan det förvåna att inte detsamma har skett med Goethes verk. Förvisso skrev Inger Edelfeldt 1985 en modern adaption, Breven till nattens drottning, men vad jag vet har inte tyska författare spunnit vidare på Goethes karaktärer.

 

Nu finner jag inte heller just Werther vara den mest intressanta figuren i den här romanen. Vad sägs om Lotte? Är hon inte lite väl uppmuntrande mot Werther, så pass att det börjar skvallras om deras opassande eller otillbörliga relation som mestadels försiggår då hennes blivande man är ute på andra uppdrag? När hon säger till honom, ”jag fruktar, att det blott är omöjligheten i att få äga mig som gör begäret efter det så starkt”, är det en passage som nog skulle ha hållit Jacques Lacan sysselsatt. Hur skulle Lottes liv ha gestaltats efter att ha varit med om detta trauma, där hon indirekt orsakade en annans liv – och hur ter sig äktenskapet för henne i efterdyningarna?

 

Intressant nog finns det en passage där Werther reflekterar över den konstnärliga bearbetningen, och ger uttryck för uppfattningen att en författare som senare återvänder till sitt verk för att revidera det bara kan skada det. Det här hindrade inte Goethe från att drygt tio år senare göra justeringar i sin roman. Henry James skrev också på sin ålders höst regelmässigt nya versioner av sina tidigare romaner – sällan till det bättre.