Hvordan styrker vi børn og unges mentale sundhed?, Anne A.E. Thorup, Informations forlag

 

En av de böcker jag plockade upp när jag nyligen var i Köpenhamn var en av de orangea böckerna i serien ”Moderne idéer” som Informations forlag ger ut med ämnen som klimatkrisen, flyktingkrisen, krigen, populismen, AI (som heter ”kunstig intelligens” på danska). Det är en enkel och bärande idé. Nummer 22 i serien utkom för ett och ett halvt år sedan: Hvordan styrker vi børn og unges mentale sundhed? av barnläkaren och professorn Anne A.E. Thorup handlar om psykisk ohälsa hos de unga, ett allt mer akut problem.

 

Hon inleder med en berättelse om när hon som medicinstudent efter tre år för första gången skulle få möta patienter, och det missförstånd som uppstod när hon försökte beakta patientens hela livssituation för att ställa en diagnos. Det var endast den biokemiska analysen som räknades när det gällde att sätta hastighetsrekord i patientmötena i den hårt slimmade verksamheten. Att se människan? Näppeligen.

 

Det här var drygt trettio år sedan, men inte mycket tyder på att det har blivit bättre, snarare tvärtom. Ändå är det holistiska synsättet avgörande för barn- och ungdomspsykiatrin, där Thorup sedan länge har varit en förgrundsfigur som överläkare för Köpenhamns BUP. Vi har sett problemen komma, utan att ha förberett oss på något adekvat sätt. Är fler regleringar nödvändiga, typ förbjuda all mobilanvändning i skolan? Tveksamt. Sådana åtgärder reduceras till fernissa för att politiker ska ge sken av att ta itu med saker, men effekten av skärmanvändning är ju något som invaderar de ungas hela fritid.

 

Det blir tydligt att Thorup är lagd mindre åt det konservativa och repressiva hållet och mer åt det konstruktiva och lösningsorienterade hållet. Hon pekar ut två problem. Dels stiger utan entydiga förklaringar andelen unga med psykiska problem, och dels arbetar vi för lite med förebyggande åtgärder och använder inte den existerande forskningen för att minimera riskerna att psykisk ohälsa bryter ut. Det märks tydligt i den upplevda ensamheten och distanseringen som unga påfallande ofta själva kan identifiera, som en effekt av den ökade skärmanvändningen.

 

Ok, det här är en grov generalisering, men min hypotes är att unga förlorat handlingsförmågan. De står handfallna inför något som tidigare generationer också har mött – det vill säga, stress, oro, neuroser, ångest, depressioner – och agerar utifrån att allting ses som livsavgörande eller livsfarligt. Det är inte ens de ungas egna fel, eftersom de har blivit, för att låna ett begrepp från Heidegger, utkastade till en jämförelsetyranni, där allt ska mätas mot extremt framgångsrika kändisar, förebilder eller influencers, likväl som att de mäts mot sina jämlikar.

 

De unga är sunda i så många andra avseenden: de varken röker eller dricker lika mycket som tidigare generationer, och de motionerar flitigare och äter sundare. Droger används nog, men farfar hälsar att droger inte är någon 2000-talsuppfinning. Gemensamt för många unga är att de har glömt bort hur man sover, och det krävs ingen raketforskning för att återigen peka ut skärmanvändningen som den stora anledningen här.

 

Thorup skriver om hjärnan hos det nyfödda barnet upp till tre års ålder och jämför med hjärnan hos barnet i åldern 13 till 17. Som nybliven tonåring är hjärnan gynnsamt rustad för inlärning, planering, strategiskt tänkande och bearbetning av kunskap. Det här förnekar vi de unga om vi bara ger upp inför skärmarna. Utan att hon gör allt för stor sak av det tar Thorup också upp den stigande frekvensen av diagnoser, men hon påminner om att standardiserade utredningar är ett trubbigt verktyg. Vi måste också lära oss att en diagnos mer ska betraktas som en tillfällig stämpel och inte som en tatuering.

 

Tron och hoppet måste bevaras, menar hon. Det går att förhålla sig till stress utan att få panik, som hon med pedagogiskt tålamod förklarar: ”Man skelner mellem naturlig og tolerabel stress og skadelig eller toksisk stress, hvor sidstnævnte er den langvarige stresspåvirkning, som ikke afhjælpes, og hvor stresshormonkoncentrationen forbliver høj i længere perioder.” Handen på hjärtat är den senare typen av toxisk stress något som det krävs ganska mycket innan den ska ge sig till känna. Thorup menar också att det inte automatiskt är ångest inför de starka känslorna av nervositet, osäkerhet och sårbarhet.

 

Till det konstruktiva med Thorups metod hör också det vi har att tjäna på ett mer tvärvetenskapligt förhållningssätt. Det låter utopiskt, men hennes ideal är när olika discipliner kan samverka för att sätta in rätt åtgärder, och att dessa åtgärder behöver vara individanpassade och stöttande mer än generella och fördömande. Det låter självklart, men positiva förväntningar är också något hon förordar, och att sociala nätverken växer fram för att ge akt på negativa eller olycksbådande signaler.

 

Hennes dröm är att barn- och ungdomspsykiatrin bytte namn till ”familjepsykiatrin”, eftersom det är hela familjen som behöver stöd och hjälp. I linje med det vill hon att behandlingen av barn och unga inte som nu ska avslutas den dag de fyller 18 och överflyttas till vuxenpsykiatrin. Hellre förlänga BUP till åldern 25 år.

 

Helt klart är det här en viktig bok, och det finns mycket att ta med sig härifrån, inte minst för oss som jobbar i skolan. Det är en underdrift att säga att skolan behöver bli bättre i sitt förebyggande arbete om psykisk ohälsa. Thorup menar att mycket kan avhjälpas om de unga ges ett språk. Så bra, tänker jag, att det finns en enkel och idiotsäker lösning i det avseendet: läs böcker!