Tove Ditlevsen var min mormor. En familiehistorie om skam, skæbne og tilgivelse, Lise Munk Thygesen, Forlaget 28B

 

Under många år höll Lise Munk Thygesen en låg profil om sin (ö)kända mormor. När hon gick i skolan ändrades lärarens attityd när han fick veta att hon var barnbarn till en berömd författare. Plötsligt omvärderades hennes mediokra uppsatser, och han började högläsa författarens barnböcker för klassen. Det fungerade ofta så, att varje gång mormoderns namn nämndes försvann Lise själv.

 

Ändå bestämde hon sig häromåret för att skriva en biografi: Tove Ditlevsen var min mormor. En familiehistorie om skam, skæbne og tilgivelse. De danska orden ”skæbne” och ”tilgivelse” betyder förstås Ödet och förlåtelsen. Det är till stor del också en bok som väljer förlåtelsens väg. I mittpartiet finns också den skandal som väckte störst uppmärksamhet när boken kom ut i Danmark i fjol: Munk Thygesens mamma Helle utsattes för fleråriga övergrepp av Victor, den man Ditlevsen levde med, från femtonårsåldern och framåt.

 

Detta skedde med Ditlevsens vetskap. I romanen Ansiktena (på svenska i maj i år) finns en fiktiv liknande berättelse. Inget med detta talar till Ditlevsens fördel. Hur kan då Munk Thygesen välja förlåtelsen? Det hon åstadkommer med sin bok är att röra sig längre bakåt i släktens historia, för att peka ut mönster kring missbruk, depressioner och psykisk ohälsa. Med det blir hennes bok en berättelse om sju generationer kvinnor, som visar att mönster också kan brytas, om än i senaste laget.

 

Munk Thygesen var tolv när mormodern Tove Ditlevsen begick självmord. Den tystnad som hon sedan har kanske varit en direkt konsekvens av de självutlämnande böcker Ditlevsen skrev, även om det kan vara en förenklande slutsats. Det här är långt ifrån någon motskrift i stil med den Vigdis Hjorths syster Helga skrev efter hennes Är mor död – Fri vilje. Eller tänk på de böcker som exempelvis Charlotte Gyllenhammar, Nils Claesson (om Slas), Hans Falk (om Kerstin Thorvall) och Johanna Ekström skrivit om vådan av att växa upp i berömda eller konstnärliga familjer.

 

Munk Thygesen berättar utförligt om skam och mindervärdeskänslor, och hur dessa två begrepp följt familjen sedan början av 1800-talet. Där finns mamman Helle, mormorn Tove, ”oldemor” Afrida, ”tipoldemor” Ane Margrethe, samt ”tiptipoldemor” Kirstine. Det enda råd som överlevet från den äldsta, Kirstine, löd: bränn dina avklippta naglar, så inte häxorna får fatt i dem. Ane Marghrete förmanade sitt barnbarn Tove att inte ge efter för köttets lustar.

 

Även om papporna inte har någon viktig funktion i den här framställningen kan det vara värt att påpeka att det inte var mamman som uppmuntrade Tove att läsa, utan pappan, som själv skrev noveller. Mamman Alfrida var skeptisk till Toves läsning, och förmanade att böcker är skadliga och gör dig ”sär”, eller konstig. Det hade hon förstås rätt i: läsning sker till ett visst pris, och är du inte beredd att betala det får du ägna dig åt något annat (se tv-serier eller spela golf). Mammans skoningslöshet kanske kom sig av att leva under alla inskränkningar, ja, alla dessa skoningslösa villkor. Den som inte förväntar sig något blir aldrig besviken.

 

Uppväxten för dessa kvinnor bjöd på usla villkor i Köpenhamns fattigaste kvarter, i något som måste kallas rena slummen. Tove delade sovrum med föräldrarna ända tills den äldre brodern flyttade hemifrån när hon var fjorton. Skammen bjöd in hemligheter, och dessa hemligheter är något Munk Thygesen alltså gör sig beredd att bryta med sin bok. En av de mappar som mamman efterlämnade efter sin död 2008 är märkt med ordet ”hemligheter”. Det tog lång tid innan Munk Thygesen var redo att öppna den.

 

Ändå var hon redo för innehållet. I en äldre biografi över Ditlevsen, Karen Sybergs Myte og liv, kallas det en ”förälskelse”. När den sjuttonåriga Lise var i Italien på semester med sin pojkvän fick hon höra det från pojkvännens pappa, som i sin ungdom supit med Victor, förövaren, som skrutit om att han när han så vill ”hade sex” med Helle. ”Der var da ikke tale om sex”, tänkte Munk Thygesen bittert.

 

Det här är inte enbart en bok om Lise Munk Thygesens mormor, om nu någon trodde det. Mer handlar det om att skapa sig någon slags värdighet även när omständigheterna motarbetar dig. Mycket handlar om att behärska de mörka krafterna som härrör från den gränslöshet som blir en del av uppväxten. När Lise var två år barnvaktade Tove en gång, och fick henne att sova hela natten genom att spetsa kvällsmjölken med whisky. Hon fick aldrig vara barnvakt någon fler gång, konstaterar den vuxna Munk Thygesen kortfattat.

 

På många sätt är det här en fin bok, även om det finns en benägenhet att dra de amatörpsykologiska slutsatserna lite väl långt. Gifte sig den unga Tove med den 31 år äldre författaren Viggo för att kompensera att hon aldrig tilläts diskutera litteratur med sin egen pappa? Epitetet ”fandenivoldsk” (full i fan eller bara sjukt galen?) används lite väl många gånger. Och varför blev egentligen Ditlevsen beroende av petidin, kloral och butalgin (det som hon sa sig skriva bäst på)? Kanske vi hellre ska fråga oss varför så få blir beroende överhuvudtaget.

 

Ett svar ligger förmodligen i just de frånvarande mödrarna, något Munk Thygesen försöker ändra på med sina två döttrar, som nu är i tjugo- respektive trettioårsåldern. Att de får anledning i framtiden att skriva en bok om sin mamma tvivlar jag på.