Agenda. Dagbok 13.6 1913-12.6 1914, Vilhelm Ekelund, Bonniers

 

Den som vill hålla sig à jour med tidsandan ska förstås läsa någon av de flertalet offentliga dagböcker som nyligen utgetts. Men vad ska en välja? Ulf Lundell, Marianne Lindberg De Geer, eller Aase Berg? Rätt eller orätt satsar jag på ett äldre kort: Vilhelm Ekelunds koncisa redogörelser för ett år betydligt längre bakåt i tiden, 1913-1914. Vid sin död 1949 hittades bland de många skrivhäftena en almanacka för denna period, och den gav Sven Lindqvist ut 1962 som boken Agenda.

 

När den inleds är Ekelund 32 år gammal. En pojke, med andra ord. Han hyllar vreden, saltet, elden, och snabbheten. Det som gör honom till en smått unik författare med svenska förhållanden är att han föredrar stormen framför brisen. Det har han förstås gemensamt med Strindberg, med Thorild, med Almqvist – några av de relativt få som ingår i Ekelunds stränga kanon.

 

Det har funnits tider när jag har läst den otroligt produktive Ekelund, dels de dikter han skrev i ungdomen och dels de många prosaböckerna med sina olydiga aforismer. Han är rolig och uppiggande, men det här är redan bekant för alla som läst något av honom sedan tidigare. Därför kan det såra att han är så ogin mot Oscar Wilde, som lät sig förföras av ”en 21-årig roué”. För nog finns det drag av Wildes kvickhet också hos Ekelund:

 

Att lefva utan tro förgiftar anden.

 

Hatet vill jag icke ha; men vreden vill jag ha, en förädlad vrede.

 

Vara missnöjd – och tillfredsställd med missnöjdheten: kan man hoppas på något högre i fråga om lefnadsstämning?

 

För ordens sanna stratäg intet omöjligt.

 

Jag kan verkligen tänka mig det som en fara att blifva alltför tillfredsställd med sin otillfredsställdhet.

 

Prydnad är det skönas dödsfiende.

 

Men att läsa denna dagbok, denna ofrivilliga dagbok, blir en påminnelse om att en dagbok kan se ut också så här: ”Jag reste till Hellebæk. Hafvet talade icke till mig som förr. Goethe.” Ja, han vistas även i Köpenhamn, tillfälligtvis – allt är flyktigt hos honom, rastlöst – ja, snabbt, som sagt. Det leder till ett skrivande som kunde bli efemärt, men förankras i den livshållning som måste kallas trotsigt: att leva optimistiskt även när ångesten och förtvivlan tävlar om ens uppmärksamhet. Pessimismen är en återvändsgränd, både för författaren och för människan.

 

Det saknas inte heller tidlösa inslag. Han klagar på romanerna, och tror att en mer utbredd läskunnighet ska göra befolkningen immun mot deras falskhet och sentimentalitet (ersätt romanerna med tv-serier och du har ett starkt case för 2000-talet). Ett annat är gnället på de svenska tidskrifterna och tidningarna, som vid en jämförelse med främst de tyska inte är till de svenskas fördel. Då och då kan det likna de utfall mot Österrike som Thomas Bernhard skulle anlägga många decennier senare. Överhuvudtaget finns det åtskilligt som är framåtsyftande hos Ekelund, oavsett om det är när han två år innan Pär Lagerkvist skriver sin ”Ångest”-dikt lokaliserar ångesten som sitt ”hem”, eller när han långt innan filosofen Heidegger slungar ut sin teori om att vara ”inkastad” i världen skriver något liknande, när han skriver att människan är ”inkastad i en situation som hon alls icke kan gifva någon som helst tillfredsställande förklaring på”.

 

Även när Ekelund är trött på livet fortsätter han utforska det. Han skriver i december 1913: ”Jag slutar året i upprördhet öfver att jag icke är upprörd.” Han läser Dostojevskijs brev i fransk översättning. Ja, han läser mycket, men påminner sig själv att den som läser mycket också måste skriva mycket. Det här levde han upp till, och publicerade ofta flera böcker om året i kaskader av genreöverskridande prosa från och med när han mer eller mindre sa upp sig från poesin strax innan den här dagboken inleddes.

 

Det ligger förstås också något befriande i att Ekelund inte (längre) är en figur i offentligheten: vi behöver inte förhålla oss till privatpersonen. Det jag uppskattar är hur han vågar utföra självrannsakan, vågar rikta sin kritiska blick också mot det egna jaget. Mer än något annat är han en tankens oberoende, som ifrågasätter vår önskan att erhålla respekt från just de människor vi ser ned på eller föraktar.