Häromveckan läste jag en intervju med den palestinska författaren Adania Shibli i ett nytt nummer av tidskriften Glänta. Fast, intervju? Det var transkriberade samtal mellan författaren och de tre svenska författarna och kritikerna Hanna Nordenhök, Balsam Karam och Elisabeth Hjorth. Shibli har nyligen besökt Sverige, och texten var utformad som en dialog mellan henne och de svenska kollegerna.
På svenska finns sedan tidigare en samlingsutgåva med två andra romaner, samt En oansenlig detalj. Jag plockar upp den under en resa norrut, och den får mig att tänka på årtal. Den utkom 2017 på arabiska. Den svenska översättningen (av Jonathan Morén) utkom 2021, och denna pocket 2024. Den utspelar sig på två plan: ett som är nutid, och ett som är 1949. Titeln är betydelsebärande: den oansenliga detaljen består i att berättaren är född på dagen 25 år efter att en oskyldig kvinna mördades i den israeliska öknen, utan att lämna några spår efter sig.
Till sin struktur påminner Shiblis roman om Albert Camus klassiker Främlingen. Mycket i livet kan vara tillfälligheter, men detta är sannolikt resultatet av iskall beräkning. I Camus roman mördar Meursault en ”främling”, han som kallas ”araben”, i mitten av boken. I Shiblis roman skjuts en okänd kvinna, hon som kallas ”beduinflickan”, också i mitten. I Camus roman avlossas ett snabbt skott följt av fem bestämda ”dörrknackningar till helvetet”. I Shiblis roman skjuts kvinnan av ett skott, följt av inte fem men sex skott. Båda romanerna består av två separata delar, exakt lika långa.
Så kan man fortsätta söka och hitta spår och samband. I båda fallen skildras på ett tidlöst plan konflikter och krigsupptrappning. Shibli skriver om situationen när israeliska soldater utför ett krigsbrott i Negevöknen. Två saker dominerar skeendet i det historiska planet: dels bevakandet av demarkationslinjer, och dels soldatens infernaliska kamp mot spindlarna som lurpassar på honom i sovrummet. Romanen börjar med ett bett från en av dessa spindlar, innan han lyckas förinta alla de andra som hukar i svåråtkomliga skrymslen.
Så kan spindlarna ses som en attackerande pluton, eller som en symbol för det gift som intar människan i krigstid. Symboliskt ödesmättad är också de ylande hundarna i båda delarna, som framstår som något organiskt väsen i avsaknad av förmåga att verbalt uttrycka vad som försiggår. De ylar ut den förtvivlan som platsen härbärgerar. Bensinlukten figurerar också i båda delarna, och knyter ihop de två kvinnorna, där den äldre fungerar som en andlig moder för den yngre.
Jag imponeras av den här romanens precisionsarbete. Shibli lyckas skriva detaljerat utan att det blir överhängande nitiskt eller mekaniska uppräkningar. Soldatens minutiösa procedurer när han tvättar sig blir ett tecken för omöjligheten att tvätta bort förbrytelserna och skapa avstånd till den mänskliga naturen. Ovissheten i händelseutvecklingen bidrar till den tryckande atmosfären, samtidigt som datumangivelserna i den första delen förankrar allt i ett historiskt nu.
Romanens andra del liknar ett reportage, där den kvinnliga berättaren måste låna en väns pass för att passera mellan olika områden, godtyckligt upprätthållna gränser. Krigets groteska detaljer skildras lika sakligt på det historiska som det samtida planet. ”Det är inte kanonen som ska segra, utan människan”, lyder en paroll som upprepas i romanen. Om det ändå vore så väl, kan en läsare 2024 inte undgå att sucka.
En boks livslängd påverkas av yttre faktorer. Shiblis roman aktualiseras gång på gång av de pågående konflikterna i Gazaremsan. Men den aktualiseras också genom sina litterära meriter. Med tålamod berättar Shibli den dubbla historien, där soldatens pedantiska noggrannhet i augusti 1949 avspeglas i berättarens nutida lika detaljerade återgivning av sitt arbete med syfte att förstå händelsen. Denna roman är snillrikt komponerad och övertygande i sitt resonemang, utan att ge efter för frestelsen att överlämna några enkla lösningar. Och slutet är – förkrossande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.