Det räcker med att doppa stortån i den ymniga flod av böcker om Sylvia Plath för att konstatera att hennes intresse för det ockulta är något som kan både överdrivas och underskattas. Ingen har dock tagit ett lika omfattande och ambitiöst grepp som Julia Gordon-Bramer gör i sin nyutkomna bok The Occult Sylvia Plath. På strax under 400 sidor skriver hon konsekvent om utforskandet av astrologi, hermeticism, shamanism, häxkrafter, tarotkort, kundalini, hypnoser, amuletter, anden i flaskan, Kabbala, alkemi, med mera, hos både Plath och Ted Hughes. Vad man gör efter läsningen? Hämtar andan mer än anden.
I femton år har Gordon-Bramer arbetat med boken, och det märks, då redovisningarna av de rigorösa studierna sällan går av för hackor. En del av mytbildningen kring det mytologiserade paret Plath-Hughes är att det var Ted som var den som tog det ockulta på allvar, medan Sylvia mer eller mindre spelar med. Sanningen är inte så svartvit, menar den här boken, som betonar att Plaths intresse grundlades långt innan hon träffade Hughes.
Gordon-Bramer gör ett uppriktigt försök att förstå bevekelsegrunder och intentioner bakom Plaths intresse, som hon tonade ned i intervjuer eller i bekantskapskretsen. Orsaken låg säkerligen i att stigmat var mer negativt då, eftersom häxkonster först nyligen hade lagliggjorts i England. Ordet ”ockult” härrör dessutom från det latinska verbet occultare ”hemliggöra”, och har sitt ursprung i celare, som betyder ”dold” eller ”gömd”. Med andra ord var det här inget man talade högt om, och det är något som i viss mån fortfarande gäller. Det finns en uppenbar länk till Plaths poesi, som också sysslar mycket med hemligheter och symboler, samt de hemliga krafter som de kan sätta igång.
Trots att fokus är starkt på det ockulta, blir boken också en någorlunda reguljär biografi. Det kunde leda till en halvmesyr, för behovet av ännu en biografi är tämligen begränsat. Det kan tyckas onödigt att ännu en gång upprepa den skåpmat som tidigare biografier inskärpt, eftersom ingen som är obevandrad i Plaths livshistoria lär börja med den här boken. Ändå uppskattar jag att Gordon-Bramer betonar att hon själv uttalade efternamnet ”Plah-th”, med ett tyskt ah-ljud (de som fortsätter uttala namnet som att det rimmar på engelskans math kan sluta med det). Som bekant var ju pappan född i Tyskland, och hette från början Platt. Dessutom var pappan frimurare, så intresset för hemlig verksamhet gick i arv.
Det handlar om Jung, om Freud, om religionen, i Plaths uppväxt. Men också om självskadebeteende och upprepade självmordsförsök, och elchocker. Och om den position Ted Hughes skulle få i Plaths liv, som den ende mannen som var henne värdig – hon hade tidigare en avochpå-relation med Richard Sassoon, som kallade henne ”komet” (motivet dyker frekvent upp så sent som i dikterna till samlingen Ariel, skrivna ett halvår innan hon dog). Kontrasten mellan Plath och Hughes kan få sin förklaring i att de var så förankrade i sin respektive nationalitets kynne, något som får mig att tänka på den stackars amerikanska tv-journalisten Claire Keagan (född 4 juli) som stod på röda mattan när The Cure för fem år sedan invaldes till Rock & Roll Hall of Fame, och hon frågade Robert Smith om han var lika exalterad som hon var, och han kort replikerade: ”Umm, by the sounds of it, no.”
Det finns givna poänger i framställningen, som att Plaths korta sejour som lärare på Smith College i USA innebar att hon kallade sina elever för ”spoiled bitches”. Hennes val av att gasa ihjäl sig i ugnen var en vanlig metod i England: 44% av självmorden gick till så. Rivalen Assia Wevill droppade belladonna i ögonen för att se ”sexuellt upphetsad” ut. Efter Plaths död tjuvläste hon dagböckerna, bodde i hennes lägenhet, bar hennes kläder – och klagade inkonsekvent nog samtidigt på att hennes spöke inte lämnade i fred.
Det ockulta kan förvisso sägas utgöra en av de röda trådarna i Plaths poesi. Gordon-Bramer följer denna röda tråd med en dåres envishet. Hon snokar rätt på böckerna i Plaths bibliotek och intresserar sig för vad hon läste och framför allt vad hon strök under. Främst gäller det George Eliots roman Middlemarch, som bildar ett kontinuerligt kommentatorsspår till äktenskapets upplösning. Det är inget fel med den metoden, men den drivs in absurdum till slut, som när Hughes jämförs med tråkmånsen Causabon. Jag trodde det inte gick att bli uttråkad av Middlemarch, men använd på fel sätt går det förstås att demonstrera sanningshalten i Prousts gamla utsaga, att det är enklare att ödelägga ett konstverk än att skapa ett.
Att varje avsnitt i boken inleds med en fiktiv berättelse av tveksam valör har också ett ringa värde. Det finns i Gordon-Bramers skrivande en viss tendens att se sammanträffanden som något annat än slump. När Plath och Hughes träffades första gången hade hon läst och memorerat hans dikter i tidskriften Saint Botolph’s Reviews första nummer – kuriöst nog kom ju Plath från Boston, och i Longfellows dikt om staden lyder första raden: ”St. Botolph’s Town!” Att Plaths astrologiska tecken var Skorpionen föranleder egenskaper som ”intuition, control, and tendencies toward self-destruction”. Vad gäller astrologi så ser man väl det man söker efter. På en hemsida läser jag att en Skorpions bästa karriärval är att bli ”cult leader” (bland andra kända Skorpioner finns Charles Manson, Fjodor Dostojevskij och Albert Camus).
En del störande korrfel eller bara flagranta misstag hade kunnat avhjälpas. Plaths Collected Poems kom inte ut redan 1960, utan 1981. Detsamma gäller Assia Wevills självmord, som inte heller skedde 1960, utan 1969. En del fotnoter har hamnat på fel sidor. Osäkerhet råder kring när japanerna bombade Pearl Harbor, om det var en månad eller tretton efter pappans död (tretton är rätt). Nibelungenlied är förstås ett tyskt och inte skandinaviskt epos, även om det finns inslag lånade från Eddan. Att ett av de många förslag till omslag på diktsamlingen Ariel innehöll en ros behöver inte betyda att det är en koppling till Rosenkreutzarna, alkemi, kabbala, hermeticism och frimureri – för ibland är en ros en ros en ros …
Ibland nås slutsatser som kan vara väl långsökta, som att Plath föredrog att skriva på rosa papper för det gjorde också den berömda ockultisten Madame Blavatsky. Ibland är de bara okänsliga, som att Plath fick en kropp tunn som en fotomodell när hon svalt och magrade vid separationen från Hughes, något som inte beaktar att de sjuka kroppsidealen inte fick sin början förrän fyra år senare med den första smala modellen Twiggy. Det är också magstarkt att påstå att Plaths mångåriga psykiater Ruth Beuscher skulle förakta Hughes för att han påminde henne om skilsmässan från hennes man, som hade orsak i hans ”extreme mental cruelty”. Hughes far illa i den här boken, ibland med rätta, men dylika spekulationer kunde vi ha undvarat. Likaså är det taktlöst att insinuera att Hughes i hemlighet gillade att bli feministernas syndabock under 70-talet, när det i själva verket var en personförföljelse av sällan skådat slag.
Det här förtar inte intrycket att Gordon-Bramer har skrivit en mestadels läsvärd bok som tar ett relativt nytt grepp på Plath. Till exempel betonar hon att metaforen glaskupa som hon nyttjade till sin enda (publicerade) roman The Bell Jar kan ha sitt ursprung i den sjukhusbyggnad hon vistades i efter sitt självmordsförsök 1953, vars glaskupol liknar en kupa.
Något som förstås ligger i linje med Gordon-Bramers ärende att avtäcka hemligheter och dold symbolik; allt detta ligger och väntar på den som gör sig besväret, för allt är öppet för tolkning. Om det sedan har sanningshalt eller inte är väl en fråga om tycke och smak. Visst, det här är en tendentiös bok, men däri ligger själva premissen. Gordon-Bramer skriver i full lojalitet med Plath, men det är inget hon sticker under stol med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.