Först måste sägas att förlaget Lind & Co ägnar sig åt en välgärning när de lyfter fram ”kvinnliga klassiker” ur den hotande glömskan. För inte så länge sedan utkom nederländska Hella S. Haasses kortroman Min vän Urug, i duglig översättning av Per Holmer. Det är en roman som sjunger vänskapens lov, men det är en vänskap som kommer till ett högt pris.
På Batavia – dåvarande namn för Jakarta – växer berättaren upp. Det är under nederländskt styre fram till 1942, då Japan ockuperade området. Hans uppväxt är privilegierad. Redan som småttingar i färgglada sparkdräkter blir han och Urug oskiljaktiga. Barndomsminnena är starka och inkluderar bus och plugg. Berättaren läser febrilt, Urug tecknar.
Haasse lånar bekännelsens form när hon berättar om den sällsamma vänskapen. Vi blir delaktiga i berättarens långsamt uppvaknande från okunnighet till insikter. De dricker vaniljsaft (låter som en lysande idé: varför finns det inte att dricka här?), simmar och utforskar den närliggande skogen. Det är en idyll, ja, men vi blir också påminda om att alla paradis är förlorade. En första upptakt till hur det ska gå infinner sig när mamman sticker till Europa med berättarens lärare – han ser dem hålla hand under en utflykt med nattliga simturer som får ödesdigra konsekvenser.
Urugs pappa dör, delvis på grund av berättaren. För att döva det dåliga samvetet tillåter pappan att vänskapen får fortsätta, trots att Urug är javanes och de skilda bakgrunderna borde omöjliggöra allt umgänge. Men det kan inte fortgå: pappan ska åka jorden runt (på 365 dagar) och en kvinna som får heta Lida blir en slags barnvakt, även om barnen mest lämnas vind för våg.
Förutsättningen för Haasses bok var den nederländska bokveckan, som sedan 1932 gjort det möjligt att skänka en nyskriven kort bok i formatet cirka 100 sidor till varje läsare som köpt böcker för minst 15 euro (för det får man väl en tredjedels bok i Sverige?). Hella Serafia Haasses bok utkom 1948, som vinnaren i en pristävling. Haasse (1918-2011) föddes i Batavia som totong (helvit etnisk holländare född i Ostindien), men flyttade till Nederländerna som 20-åring, och pluggade skandinaviska språk och var under en kort tid skådespelerska.
På svenska finns sedan tidigare två av hennes romaner. Det är fullt tänkbart att en allgegorisk läsning är nödvändig för att komma till rätta med romanen Min vän Urug, att pojkarna blir symboler för de olikheter som inte går att sammanföra mellan olika folk och nationer. Tidigt i romanen planteras en del oangenäma sidor hos Urug. Även om Haasses stil är beskrivande snarare än gestaltande finns separationen inskriven i allt som försiggår, och underförstått är separationen förstås oundviklig. Eftersom alla paradis är förlorade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.