Gender Queer. En ickebinär självbiografi, Maia Kobabe, översättning My Bergström, Cobolt Förlag

 

Den på senare år mest förbjudna boken i det amerikanska utbildningsväsendet är en seriebok. Det räcker med titeln för att där upptäcka de två triggerorden Gender Queer. Maia Kobabes självbiografiska serie lanserades i USA som renodlad memoar, men i den svenska versionen som nyligen utkom förtydligas det med undertiteln ”En ickebinär självbiografi”.

 

Genusfrågan är ett laddat ämne i USA, och en bok med teman som berör transfrågor och sexuell identitet blir ofrånkomligt kontroversiell. Det här var Kobabe givetvis medveten om och väl förberedd på, men det som väcker mycket anstöt kan också väcka mycket kärlek, och det är den här boken faktiskt förtjänt av. Den kom i hemlandet redan 2019, och har alltså tack vare uppmärksamheten äntligen fått en svensk översättning.

 

Först tänkte jag att översättningen var onödig, då de unga läsarna (elvaåringarna) ändå med lätthet kan tugga i sig det engelska originalet (det finns väl inte längre några elvaåringar som läser böcker på svenska?). Men jag tror att många äldre också behöver läsa boken – inte minst gäller det många föräldrar och lärare (lex egen erfarenhet). I sin suveräna brevväxling The Red Hand Files svarade Nick Cave nyligen (24 juni) på ett fans fråga hur han ska hantera att föräldrarna är kvar i sina gamla förstockade åsikter.

 

Cave hoppas på en mer tolerant och förstående värld, och att det är naturens gång att våra värderingar blir passé i takt med att vi åldras: ”Try to see them for what they are, mirror images of your future self – lost in a strange and new world that has been constructed around them, just as some day you will be lost in the world that is, at this very moment, unfolding unfathomably around you.” Med andra ord: många äldre som har svårt för det ickebinära och all ny terminologi kring genus och sexualitet behöver också en bok som Gender Queer.

 

För den delen kan svenska läsare lätt känna igen sig från till exempel Liv Strömquists böcker. Även Maia Kobabe inkluderar gärna längre essäliknande partier, som när hen återger Patricia S. Churchlands bok Touching a Nerve. The Self As Brain. Det finns också fina partier som handlar om när hen väl upptäcker glädjen i att läsa (hen var drygt elva när det hände): ”Det kändes som om blixtar slog ut ur sidorna i boken. Likt elektricitet som strömmade rakt in i mina handflator.” Oscar Wilde och David Bowie blir viktiga – och bra! – förebilder.

 

Kobabe underskattar inte svårigheterna i de olika processer som hen behöver genomgå. Delvis handlar det om sexualiteten, som länge förblir en blind fläck. Som barn består önskan i att ha fötts som kille, och som lite vuxnare utvecklas teorin att hen fötts med två halva själar – en manlig och en kvinnlig. Det blir svårt att dejta, men eftersom hen skriver fan fiction behöver hen skaffa erfarenhet för att kunna skriva om sex. Det problemet löser hen på ett okonventionellt sätt, som inte behöver avslöjas här.

 

Men varför ska hen söka efter sex när det hen vill ha är vänskap? Det är en ärlig och modig bok som inte känner någon skräck för det som är privat eller pinsamt (som att drömma om hur det är att ha ett stånd som håller i sig en hel dag). Kobabe är också bra på att gestalta metaforer, till exempel smärta, som utförs i fantasifulla och effektfulla visualiseringar. Hens problem ligger inte lika mycket i psyket som det ligger i kroppen, och det hon har för mycket och för lite av.

 

Den svenska översättningen är tyvärr inte alltid lyckad. Att titelns ord lämnas oöversatta må vara hänt, även om genus väl är en adekvat term (jag har förlikat mig med att ”skev” aldrig fick fäste som förslag till svensk term för queer). När serietecknaren river sönder en boksida har originalet ett versalt rödskrivet ”RIPPP!”, och då borde väl det svenska ordet ”RIVVV!” ha fungerat bättre. Likaså blir det bekymmersamt när olika pronomen diskuteras, där ”they/them” direktöversätts till ”de[m]”, medan ”e/em/eir”, som Kobabe till sist fastnar för, blir ”hen”. Krångligt? Ja, men vi har väl inte riktigt anammat engelskans ”de/dem”, utan snarare kan vi säga ”den”. När hen börjar onanera gör hen det till Platons verk ”Symposion”, men senast jag kollade hette den fortfarande Gästabudet.

 

Textningen är också prydligare utförd i den svenska versionen, möjligen för att locka yngre läsare som har svårt att läsa handstil. Teckningarna är naiva och stiliserade, och påminner lite om en färglagd Alison Bechdel (en serieskapare som Kobabe inkluderar på ett snyggt sätt med bildcitat), och det är glädjande att det är Kobabes tillika queera syster som har färglagt teckningarna. Överlag är det ett fint porträtt av familjen, där Maias föräldrar tecknas som nästan overkligt förstående.