Tre år efter att glödlampan uppfanns anlände Charlotte Riddells novellsamling Weird Stories. Slutet av 1800-talet var en fin period för spökena, som kunde husera fritt i dåligt upplysta miljöer innan städernas gaslampdunkel ersattes av starkare ljuskällor. En annan teori är att husen var så anfrätta av mögel att det orsakade hallucinationer hos de inneboende. Fan vet om det stämmer, men successivt har vi fått färre uppenbarelser av spöken, på gott och ont.
Irländska Riddell (1832-1906) var en ovanlig författare under det sena 1800-talet. Till skillnad från Charlotte Brontë innebar inte äktenskapet att hon slutade skriva och dog, utan hon framlevde som framgångsrik tidningsredaktör och författare med en produktiv karriär som innehöll 56 romaner och ett relativt stort antal novellsamlingar. Född som Charlotte Lawson Cowan skulle hon ge ut böcker ibland under den manliga pseudonymen F.G. Trafford. Hon delade förlag med Charlotte Brontë, och gav ut sin första roman året efter Brontës död.
Den oförtröttlige KG Johansson (Sveriges första professor i rockmusik) har tillsammans med Miranda Johansson översatt de sex längre novellerna i Riddells bok Weird Stories, som på svenska fått heta Kusliga historier. Det kan förvåna, men det enda jag har kunnat hitta översatt av Riddell sedan tidigare är en av de sex novellerna, ”Slashasen Sandy”, som KG Johansson på egen hand lät ingå i volymen Förfärande kvinnor som utkom på Vertigo 2016.
Skräck och den postgotiska romanen är kvinnligt kodade genrer. Från min uppväxt minns jag att det bara var tjejer som brydde sig om spännande saker som Tarotkort, anden i flaskan och spöken, medan killar bara ville prata om maskiner, krig och fotboll. Jag vet inte om det här har ändrats, men jag är beredd att gå i döden för Lord Byrons koncisa summering av hur en bäst ska förhålla sig till spöken: ”På dagen tror jag inte på spöken. På natten är jag lite mer vidsynt.” Jag gillar hur novellerna inleds: ”Vissa människor tror inte på spöken. […] Huslös – hemlös – hopplös! […] Innan jag inleder min berättelse vill jag påpeka att den är sann, in i minsta detalj.”
Riddells noveller handlar mycket om pengar. I ett informativt efterord berättar Elisabeth Brännström att det kan ha sin upprinnelse i hennes mans dåliga affärssinne, som gjorde henne mer bekant med ekonomiska knipor än kvinnor normalt sett var under det 1800-tal där de inte ens tilläts äga något i äktenskapet. Novellerna kretsar kring övergivna hus och illdåd som skett i det förflutna, som inte tillåter de döda någon ro, utan de tvingas hemsöka husen där våra stackars huvudpersoner inte heller ges någon ro. Typiskt är att de likt Byron inte tror på spöken så länge dagsljuset skänker trygghet – i mörkret på natten erkänner de att det sannerligen existerar mer mellan himmel och jord än våra filosofer har drömt om, som Hamlet säger (en man med viss egen erfarenhet av spöken …).
De övergivna husen – som det verkar ha varit mer gott om tidigare, innan marknadsekonomin fått sina rovgiriga fingrar om dem – stimulerar gärna fantasin. När jag var barn fanns det fortfarande en del sådana kvar, och nog var det lätt att föreställa sig att det fanns spöken där inne (vad annat kunde framleva sina dagar och nätter i en så oangenäm miljö?). Husen kan sägas utgöra huvudperson i novellerna, där individerna är utbytbara. Ständigt bestående är de kusliga husen, en bra grogrund för allehanda mörksens gärningar.
Ändå finns det här och där glimtar av skicklig karakterisering, som i novellen ”Det gamla huset på Vauxhall Walk”, där den minnesvärt tecknade huvudpersonen Graham skildras så här:
Han passerade en av gatlyktorna, och ljuset som föll på hans ansikte avslöjade stiliga unga drag, en rörlig, känslig mun och den särskilda melankoliska ögonbrynsform som ofta anses vara tecken på geni, men som med större sannolikhet tyder på ett impulsivt humör – ett humör som har lika lätt till glädje som till depression, till skarpt lidande som till helhjärtad njutning.
I den första novellen, ”Valnötshuset”, handlar det om ett barn som går igen. I mångt och mycket handlar det om tvivel som ska motbevisas. Bråk om pengar. Och hur vi reagerar om vi märker att en dörr som vi är vana vid är stängd helt utan anledning står öppen. Just dörrar är en viktig ingrediens: de kan som bekant både släppa in det kusliga och hålla kvar den som helst vill undfly farorna.
Den här boken var oerhört populär under författarens livstid. Riddell anpassade sig skickligt efter tidsandan och sin läsekrets behov och önskemål – det är också en talang värd att beakta. Men det är svårt för populärkultur att förvalta ett intresse hos en publik i generation efter generation. Nu är denna publik mer inne på true crime, och det är en genre där spökerier inte passar in lika smidigt.
Generellt kan sägas att skräcklitteraturen fyller en funktion. Liksom humorn och porren ingår de i kroppsgenrerna, de vars värde helst mäts i vilken grad de åstadkommer en kroppslig reaktion. Är då de här novellerna kusliga? Nja, jag är mer inne på originaltitelns konnotationer mot det egendomliga, och finner novellerna mer märkliga än märkvärdiga. Men kombinationen rykten och sanningar skapar en påtagligt luguber atmosfär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.