Vittring, Jakobsbergs folkhögskolas bokförlag

 

I den nyutkomna antologin Vittring samlas arton aspirerande författare som gått författarskolan på Jakobsbergs folkhögskola. I ett blygsamt förord betonar deras lärare Sara Villius värdet i vad de skrivit och läst, samtalat om och lärdomarna som uppstått ur alla möten. Det är fint, men skrivarutbildningar är det gott om. Har boken ett värde utanför denna krets?

 

Låt oss undersöka saken. Ingeborg Kindmark åstadkommer en ljus sommarkänsla som senare ska klinga också i några andra bidrag i boken. Hon skriver med skarp närvaro om ättika och asfalt, om vänskap och magnolia. Stämningar etableras, och jag hade gärna läst mer om de människor som också finns i hennes diskreta prosa. Det originella i Sofia Sandins bidrag är att de fyra titlarna till hennes dikter och prosatexter är satta inom parenteser. Det är eftertänksamt, besjälande, beskrivande – och bra: ”Ditt eldhår uppsatt i två tofsar en vit den andra ljusblå och dina gröna ögon, blanka och liksom hala.”

 

I Julia Kaplans kusliga novell ”Barnskrik” förekommer ett minidrama (texten hade funkat lika bra som pjäs) där det kusliga och outtalade får generöst utrymme i en skickligt hanterad text om dåligt föräldraskap. Den sommarljusa lättheten fortskrider i Freja Erdmann Hellgrens sju korta dikter, om att upptäcka världen. Allitterationerna är särskilt stiliga: ”Saknaden mjukar / ett märkligt morfin / Bara det hårda / krossas av fall”. Line Andersson Krantz väcker barndomen till liv – ett återkommande tema i antologin, och möjligen något som skvallrar om klassrumssituationen – i skarpa minnesbilder. Det handlar också om att komma tillbaka till det som inte längre finns kvar.

 

Lo Reyman utför vanvördiga remixar av bland annat ett av Pär Lagerkvists mest kända antologismycken. Även här bearbetas det förflutna på ett fruktbart sätt. Den som har bokens kanske vådligaste bildspråk är Alva Fureman, när hon övertygande tar oss rätt in i en barndoms skräck och övergivenhetskänslor. Även om det är befriande att läsa dessa debutantantologier kan Eevie Pleijels efternamn antyda ett visst släktskap (jag spekulerar endast, mig veterligen är hon inte släkt med Agneta). Hon bidrar med två korta dikter som sammanför ett nött bildspråk med ett genuint uttryck som rentav tar orden i en nyskapande riktning.

 

Fin men kort är Martin Candells jagberättelse, som lämnar mig med uttrycket att den är ”utvecklingsbar”. Hos Julia Sangborn handlar det om ett minne som sviker och att vi sviker om vi inte gör insatser för att motverka den kollektiva glömskan. Familjen är i fokus också i Hanna Storbys prosatext, om en syster som har dött medan hon var gravid, och berättaren tänker utifrån sorgens logik mest på vad som händer med det ofödda barnet. Sakligt och skoningslöst arbetar sorgen och skär rätt in i våra medvetanden. Den här texten är en av de jag kommer att bära med mig längst från den här antologin. När det ofattbara händer visar Storby att vi behöver något rationellt att hålla fast vid för att inte gå under.

 

Theo Peperin-Rostovzev skriver i sina dikter om skönheten och det gyllene snittet utifrån ett ovanligt perspektiv. Även här skildras vårt behov av stabilitet och ordning. Frasen ”Det är nödvändigt / att vila i frågan alltid överröstar svaret” tänker jag inte ifrågasätta. Barnets perspektiv återges skickligt och konsekvent av Anna Stam i en berättelse om att upptäcka världen. I Stefano Lizamas dikter dominerar ett aggressivt tilltal, och trots knappheten upprättas en förvånansvärd räckvidd:

 

för en kort stund fick hon äga

mina stympade fingertoppar

för att kunna känna sig fram

i en värld utan riktning

 

Agnes Wiklund skriver prosa om en sorg som görs både privat och allmängiltig, som det enda försonande och ”det enda praktiska, för alla lika”, för att tala med Ekelöf. En av poeterna, Moa Sönnerbrandt, behandlar också sorg men av mer diffust slag med ramsor, och det bidrar till ett originellt intryck. Hos Tyra Tolfesbo finns stråk av ungdom, religion och kärlek i en berättelse som är mer stämningsskapande än narrativ. Och så avslutas det med Ivar Verner Elias Holmberg, som återkopplar till den sommarljusa atmosfär som präglat flera av bidragen. Våldet ligger på lur i en förtätad symbolisk berättelse om fåglar.

 

Det har i vår varit en tröttsam debatt om den ironiska poesins skadeverkningar, och Elis Monteverde Burraus osunda inflytande på ung svensk litteratur. Att döma av den här antologin är det ett inflytande som inte ännu gett sig till känna riktigt: här finns desto mer av allvarligt syftande litteratur. Är den konventionell? Ja, för det mesta. Är den trots det löftesrik? Återigen ja, för det mesta.