Året hos Hyperboréerna, Jesper Svenbro, Bonniers

 

Jag vet inte om det behöver nämnas, men Året hos Hyperboréerna är Jesper Svenbros artonde diktsamling. Han debuterade 1966, fick ett smärre genombrott i mitten av 90-talet (i den mån en poet kan få ett sådant), och är sedan snart tjugo år en av ledamöterna i Svenska Akademien. Att han också är filolog undgår inte den som läst honom sedan tidigare. Vad som kännetecknar hans poesi är blandningen av de lärda referenserna och det självbiografiska innehållet, och hur lekfullt och flyhänt han binder ihop dessa komponenter.

 

Det är minst sagt rikt på referenser. Eller vad sägs om Ezra Pound, Pier Paolo Pasolini, Walt Whitman, Alfred Eichmann, Allen Ginsberg, Martin Heidegger, Hannah Arendt, Immanuel Kant? Då nöjer jag mig med att sondera endast de två första dikterna. Vidare en smula jazz, etymologi, filosofi, exegetik, intertextualitet, modernisten Apollinaire, och – ugh! – Jack Kerouac.

 

Liksom många av sina generationskolleger verkar Svenbro bli en allt mer produktiv författare ju äldre han blir (han fyllde åttio i mars). Den här boken har pandemin som katalysator. De första arton dikterna utgavs på det minimala förlaget Edition Tegnér, och hette då Arton dikter från husarresten. Här har ytterligare tolv dikter tillkommit, samt ett ”annex” med översättningar av Louise Glück, Arthur Rimbaud, samt Francis Ponge.

 

Svenbro har bevarat och förädlat sitt spetsfundiga tonfall. Ibland blir hans dikt lite väl stillsamt vattenkammad, och jag tänker (elakt? orättvist?) att det här är dikter för de som gillar Tomas Tranströmer. Föga förvånande finns här också en ganska försumbar dikt som utgår från en av Tranströmers metaforer. Musiken är klassisk för det mesta, och det gäller att ha sin bildning aktuell. Men ett recept på haloumi piggar väl upp? Nja, det ser inte ut att bli någon märkvärdig rätt av den dikten heller. I dikten om Ponge bakas det bröd.

 

Med ett par undantag är de flesta dikterna skrivna i samma mall, lite drygt en sida långa, med den alkaiska strofen som flitigast anlitat versmått. Minnen och läsefrukter dominerar, och tiden rör sig godtyckligt: ibland är det 1918, ibland början av 2000-talet, ibland några århundraden före Kristus. Svenbro ger sig själv ett smått slyngelaktigt drag, måhända inspirerad av Rimbaud, som han ju gett ut en rätt fin bok om (Vad poeten får höra när det blir tal om blommor).

 

Det handlar också om paraplyer och symaskiner, eller med andra ord: surrealism. Apollinaire var den som invigde Svenbro i den surrealistiska sfären. Sapfo då? Först i den nittonde dikten anropas hon, som varit en bärande fixpunkt för Svenbros poesi och forskning sedan gymnasietiden. Här blir även hon kallad surrealist, och jag vet inte om jag vill hålla med Svenbro eller be honom lägga undan skohornet när han skriver.

 

Översättningarna lånar ett idiom som är omisskänneligt Svenbros egna. Han gillar verkligen Rimbauds ungdomsdiktning – men vem försöker jag lura? Allt är ungdom hos Rimbaud. Här först Svenbros radikala översättning:

 

Okänd var mig den känsla av vilken mitt bröst hade uppfyllts

glömskt av allt själlöst rabbel och Skolmästarens bistra propåer:

nu stod min lust till att hänfört med blicken omsluta fälten

för att så varsebli den grönskande jordens mirakel.

Icke sökte jag mig det behagliga ”lifvet på landet”,

nej, min åstundan hade, helt barnsligt, en långt högre syftning.

Okänd var mig den själ som nu, gudomlig, gav vingar

åt mina sinnens förvirring, när stum av förundran jag åsåg

landskapets skådespel!

 

Jämför med Elias Wraaks tolkning från 2013:

 

Storslagen flödade glädjen fram ur det darrande hjärtat,

och drev bort mina tankar från denna sorgliga skola

och från den nattsvarta leda som fanns i lärarens klassrum;

istället gladdes mitt hjärta åt dessa ändlösa vyer

som sakta fylldes av vaknande vårens glada mirakel.

Men mitt barnsliga hjärta rullade ej sig i gräset

utan strävade efter långt större, mer upphöjda saker!

Jag vet ej vilken gudomlig inspiration som gav vingar

åt mina hänryckta känslor. Som slagen av magisk förlamning

stod jag tyst och uppslukad av synen.

 

Som synes: två helt skilda dikter. Den hågade kan förstås också jämföra Stewe Claesons tolkning av Louise Glücks dikt ”En liknelse” från samlingen Trofast och ädel natt (på svenska 2021). Svenbro kallar sin översättning ”Liknelse”. Några rader från den:

 

                                  vi hade förändrats trots allt,

det kunde vi se på varandra; vi var förändrade fastän

vi aldrig förflyttat oss, någon sa: ack så gamla vi hunnit bli där vi bara färdats

från dag till natt, utan att någonsin färdats framåt eller i sidled, och det där framstod

på ett egendomligt sätt som ett mirakel. Och de som menade att vi skulle ha ett      

          ändamål

trodde att detta var ändamålet och de av oss som menade att vi måste förbli fria

för att nå fram till sanningen, kände att nu hade den uppenbarats.

 

Claesons från 2021:

 

                                  vi var likafullt förändrade;

vi kunde se detta på varandra; vi hade förändrats fast

vi inte hade förflyttat oss, och någon sa, åh, men se så vi har åldrats, enbart

genom att färdas från dag till natt, varken framåt eller i sidled, och det

verkade på något sätt som ett mirakel. Och de som menade vi skulle ha ett bestämt

          mål

menade att detta var det bestämda målet, och de som tyckte att vi måste förbli fria

för att kunna möta sanningen tyckte att detta hade uppenbarats.

 

Kanske Svenbros egna idiom passar bra med Glücks resonerande ton. Även hon bemästrade konsten att skriva självbiografiskt med litteraturen och myten som fond. Alldeles oavsett är det väl ett tecken på något att jag hellre än att uppehålla mig vid Svenbros egna dikter ägnar hans översättningar detta utrymme.