Jag köper läsk till min lunch-falafel någon dag innan sommarlovet. På burken står det ”Free Palestine”. Mina kolleger pekar och säger: ”Dina pengar går rätt in i Hamas”. Det här visar hur svårt det är att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Hamas attack mot israeler den 7 oktober var vidriga; Israels attacker mot palestinier är också vidriga. Går det ens att uttala sig i frågan utan att rita med tusch i ansiktet: ”Jag stöttar varken Hamas eller Israel”? Eller: ”Jag kritiserar Israel, men jag är inte antisemit”?
En nyutkommen bok – snarare pamflett – av Johannes Anyuru väljer att ställa ansvarsfrågan till Israel. Faktan är en summarisk genomgång av det som skett i efterdyningarna av den 7 oktober, och dess undertitel förklarar innehållet: ”En sammanställning av tredje delen av Sydafrikas anmälan till ICJ rörande folkmordet i Gaza 2023-2024, ’The Facts’”. Den delas ut gratis på bibliotek och boklådor, gissningsvis företrädelsevis i Göteborg.
Det är en udda bok, utgiven av Clandestino Institut i samarbete med Studiet av Skuggor, och jag önskar att den inte hade funnits, önskar att jag inte hade behövt läsa den. Om det är något de senaste två åren har lärt oss är det dock att krig tyvärr inte är något som hörde dåtiden till. Därför behöver vi läsa om kriget i Ukraina, och vi behöver läsa om kriget i Gaza, utan att drivas till hårklyverier och spetsfundigheter om vad som ska kallas folkmord eller krig och vad som inte ska.
Sydafrika lämnade ett dokument på över 84 sidor till Internationella domstolen i Haag i januari i år. Häftet som Anyuru översatt, sammanställt och i viss mån kommenterat, går igenom sektion för sektion: Introduktion, Bakgrund, Folkmordshandlingar utförda mot det palestinska folket (den längsta delen), Avsikten att begå folkmord mot det palestinska folket, uttryckt av israeliska statstjänstemän och andra, samt Erkännande av Israels avsikt att begå folkmord mot palestinier.
Här påpekas att innan 7 oktober hade enbart under 2000-talet nästan 1700 barn, totalt fler än 7500 palestinier dödats av Israel. I de fullskaliga militära attacker sedan dess är det kvinnor och barn som har blivit måltavlorna, och utgör 70% av offren. Journalister tillhör också en yrkesgrupp som har blivit dödade, liksom sjukvårdspersonal.
Men statistik är bara kyliga siffror – det som drabbar mer är de individuella berättelserna. Dessa får inte riktigt plats i Sydafrikas anklagelseskrift, men Anyuru har fogat in citat från poeter och författare och andra som i många fall senare har dödats i attackerna. Dessa exempel från bokens gröna sidor är mer övertygande än dokumentets torra rapportering av anonyma dödssiffror. Dessutom tar efterordet upp risken att boken hinner bli aktuell innan tryckfärgen hinner torka, eftersom krigets omfattning inte ser ut att trappas ned.
Gemensamt för alla moderna krig är att de dels upphäver respekten för människolivet, och dels att gränsen mellan militär och civil befolkning utplånas. En högt uppsatt israelisk militär citeras: ”I krig finns ingen civilbefolkning, bara en fiende”. Det är lätt att misströsta, och uppgivet kapitulera inför det omöjliga i situationen: ”homo homino lupis” (människan är sin egen varg).
Och detta krig fortgår. En del av exemplen som Anyuru lyfter fram är från försommaren. Där finns en ohygglig redogörelse för tortyren som palestinierna fått utstå. Tyvärr tror jag det finns ett mörkertal här, att många av dessa vittnesmål inte når offentligheten (tortyr som leder till död): ”De har sodomiserats med metallspett, som ibland varit glödande eller strömförande och suttit handfängslade så länge utan att få röra sig att det, enligt visselblåsare, blivit ’rutin’ att amputera deras händer.” Vore det här fiktion skulle vi kanske inte tro på det: så här usel kan väl människan inte vara, och så här orättvis kan väl världen inte vara?
Den här boken saknar triggervarningar. När utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén sommarpratade i början av juli varnade SR innan programmet sändes varnades för ”starka scener och skildringar av våld”. Det är förståeligt. Samtidigt undrar jag om vi inte blir avtrubbade. Kriget i Vietnam var första gången tv-publik tog del av krigets vidrigheter, men jag har svårt att tro att det fördes mer humana krig tidigare under 1900-talet.
Uddén hävdade att Hamas outtalade syfte kan ha varit att vända opinionen mot Israel i så starkt negativ riktning att omvärlden inte skulle tveka att ta ställning och i förlängningen utplåna Israel. Hittills har de inte fått helt rätt, men det är kusligt att föreställa sig att de planerade attacken 7 oktober i full visshet om hur skoningslösa Israels repressalier skulle bli. Jo, som sagt: krig visar att respekten för människoliv inte längre gäller (titta bara på hur Putin fortsätter och kommer att fortsätta offra ryssar i kriget i Ukraina).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.