Konsten att umgås, Jan och Maria Berglin, Kartago

 

Det första jag gjorde när jag prenumererade på SvD:s papperstidning var att bläddra fram till Berglins, den nästan dagliga serien som skapats av paret Jan och Maria Berglin. Nu med e-SvD lyder jag samma impuls, och kan knappt bärga mig till klockan 20 varje kväll då nästa dags upplaga släpps. Jag scrollar fram till den serie som jag hoppas väntar på mig, även om det nu i sommar blir repriser från det annars så furiöst produktiva paret.

 

Den som vill ha mer än en daglig dos får sitt lystmäte med den nya boken Konsten att umgås, som samlar serier från främst 10-talet, under fyra rubriker som berör de bekanta ämnena ”Grannar”, ”På jobbet”, ”Parmiddagar”, samt ”Släkt och vänner”. Gemensamt för de flesta av de korta serierna är friktionen som uppstår i de mellanmänskliga relationerna, samt det motstånd som blir den sista utvägen för de som prövats hårt.

 

Humor som bygger på igenkänning brukar ha svårt att flyga, men Berglins lyckas nästan varje gång få mig att antingen fnissa försynt eller brista ut i ohejdat gapskratt. Kanske det beror på att de skruvar igenkänningen ett ytterligare varv (så det inte blir lika lättköpta poänger som i den besläktade tv-serien Solsidan)? Eller så beror det bara på att deras humor är så intelligent: fyndig och snabbtänkt, ingredienser som annars sällan används av svenska komiker. Som de två kvinnorna som tvingas utstå sina makars lumparhistorier (”Exakt när blir fyllehistorier roliga? 0,7‰? 1,2‰? Aldrig?”), och säger: ”Det är nu man önskar att man hade hörapparat så att man kunde stänga av den …”

 

Det kunde befaras att slentrian infann sig lite här och där, men Berglins hittar hela tiden nya infallsvinklar. Visst har några av referenserna samlat lite damm sedan de publicerades – Sanna Kallurs comeback som friidrottare, filmen Inception och mobilspelet Pokémon – men mer imponeras jag av den satiriska blicken på tidlösa samtidsfenomen. De skildrar absurda situationer som ändå behåller en kontakt med verkligheten, hur överdrivna beteendena än kan te sig. Å andra sidan: är inte somliga av de människor vi har i vår omgivning lite överdrivna?

 

Det handlar också om likriktningen och det motstånd som kan bli självförsvaret när man är rädd för att  bli som alla andra. I en av serierna ”På jobbet” avhandlas det förutsägbara när en brottsling grips och grannar och vänner vittnar om hur normal han verkade, något som utlöser kollegernas försäkran att de ska vittna till sin kollegas nackdel: ”en lätt narcissistisk störning, du gråter till kattklipp på youtube, vansinnestacklingar i korpmatcherna, och du betalar till kaffekassan först när man vrider om armen på dig!” Eller – på samma uppslag – en serie om de intill döden tråkiga samtalsämnena ”träning, renovering, resor, pengar eller framgång”.

 

Vardagsiakttagelserna om vår dumma samtid är smarta och förs konsekvent genom hela samlingen. Till smartheten kan de diskreta litterära referenserna anföras, från Valerie Solanas till Bruno K. Öijer, med lite Kafka, Proust, Tranströmer som grädde på moset. Samt givetvis Lars Norén, vars genomskådande av borgerligt hyckleri blir en både uttalad och endast antydd referens. Mycket handlar om naiva försök att bryta sig loss, försök som slås sönder av den brutala verkligheten.

 

Flera av individerna hos Berglins är idealister med dålig prognos att lyckas. De får nöja sig med antiklimax, med att ens höjdpunkter har passerats. Då finns ändå ett bra lifehack för den som vill uthärda livet: gör som en av kvinnorna som säger att hon fyllt 58 fast hon bara är 47: ”såg du inte vilka beundrande blickar jag fick? Slår man på elva år ser man alltid fräsch ut. Mycket billigare än ansiktslyftning!”