att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 mars 2018

Det kommande skallet/The Coming Shall, Imri Sandström, Autor


Vid ett idrottsevenemang nyligen ombads en av de utsända expertkommentatorerna, en före detta stjärna inom den idrott som just ägt rum, att kommentera det som precis utspelat sig. Så här sa han: ”Jag är mållös.” Ok, men det är knappast så att du får 85 000 i lön för att yttra just de orden …

Så när jag nu läser bokverket Det kommande skallet/The Coming Shall av Imri Sandström blir min första reaktion: ”Jag är mållös.” Så knackar någon mig på axeln och väser: ”Du är kritiker, gör ditt jobb!”


Alltså, först en kort presentation av vad som gör mig mållös. Vid Akademin Valand i Göteborg forskar Imri Sandström om Susan Howes poesi och essäistik. Så skriver hon en serie häften, tio stycken snyggt färgade i rosa pastell, och samlar dem i en liten ask, tillsammans med en affisch. Det är dikter, essä, fotografier, och alltihop är skrivet på tre språk: svenska, engelska, och så något mittemellan, något som bara uppstår när två språk möts. För det är inte fråga om renodlad översättning, utan mer om att de två språken berör och berikar varandra, i en slags translanguaging.

Det här är ett konstprojekt lika mycket som litterär essäistik, men också poesi. Det är också en halvtidsrapport från ett doktorandarbete. Susan Howe blir ett gångjärn in mot det Västerbotten Sandström tidigare känt sig främmande inför (som namnet antyder är hon född i trakterna, men har skytt inflytandet från De Stora Berättarna). Hon lyckas ange Howe som en västerbottnisk författare, utan att hon har behövt sätta sin fot i markerna.

Det sker med hjälp av en korsläsning, där Howes skildring av New England blir en väg in mot det Norrland som är Sandströms ärende att skildra. Det Norrland som koloniserats historiskt och i nutid, där malmen brutits och fraktats åt sörlänningarnas gagn. Så blir New England ett slags poetisk vänort till Västerbotten. Och Sandström skriver om norrlänningen Nils Grubb, född på sent 1600-tal, historiker och filosof, och tidig skriftställar på norrländsk svenska.  

Sandström skriver:


   (bruset som   the hum that
uppstår med varje   arises with every
     version och mellan   version and between
versionerna. Det ofrånkom- versions. The inevitable
            liga  thicket-
   slyspråket. När historien  langugae. When history
       väser. Utgåvor,  hisses. Editions,
    renskrivningar tolkningar  transcriptions interpreta-
         klargöranden störningar  tions clarifications distur-
    kommer  bances
               i vågor, mer språk, i  surge, more language, at
       intervaller  intervals)


Formatet påverkar också min läsning. Det händer något i de två böckerna som har så att säga krympt, och antar formen av något mindre än de små pixiböckerna som de andra åtta böckerna liknar. (Novellix torde vara en lämpligare referenspunkt.) Skrift om skrift: det här är en performativ akt, som sätter fokus på det språkliga. Sandström utnyttjar också boksidan, där engelska och svenska kan löpa fyrspaltigt, men ibland också lämnas oöversatt, eller ingå i ett utbyte mellan det oöversättliga, där ”yet another deviant” blir ”ännu en eljest”, utan att man reagerar på att något sker i översättningen. Det är kreativt språkspel som utförs här. Och då inträffar ett språkligt läckage.

Sandström är både forskare och poet, konstnär och essäist. Hon bestrider idén om människan som autonom varelse, som inte är i behov av några samband; här visas eftertryckligt att våra förehavanden har påverkan. Och det här är en taktil bok. Sandström lånar Howes tankar när det behövs: ”Letters are sounds we see. Sounds leap to the eye.” Så långt Howe, ja, men det är också en allmängiltig sanning om mycken läsning, att den går i strid mot begreppet ”tyst läsning”. Att läsa Sandströms projekt innebär att ständigt konfronteras med och utmana den läsning som inte gör något väsen av sig. För ingen text är tyst – även om det finns en och annan som är stum, det vill säga, att den inte ger ifrån sig någon klang när man slår på den. Den här ger klang, alltså på tre språk!

Det sker med hjälp av förvrängda versioner, en skrift som på något sätt går på tvären. Då kan jag som kritisk läsare känna mig både som pianisten och pianot, både som den med full kontroll över skeendet och som det instrument som någon annan spelar på – och det är en inte helt oangenäm känsla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar