att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 dec. 2017

The Dawn Watch. Joseph Conrad in a Global World, Maya Jasanoff, Penguin Press


Makten färdas över kontinenter och genom etniciteter i Mörkrets hjärta (1899). Terroristers bomber ekar såväl över vår samtid som i The Secret Agent (1907). Multinationell kapitalism genomför sina usla knep i Nostromo (1904). Konfikten mellan moral och teknologi är en framträdande tematik i Lord Jim (1900).

Utifrån dessa fyra romaner av Joseph Conrad bygger historikern Maya Jasanoff en högst fascinerande och nyskapande biografi över detta mysterium till författare, i den helt nyutkomna The Dawn Watch. Joseph Conrad in a Global World. Själva det faktum att han dessutom skrev sina verk inte på sitt första (polska) eller andra (franska) språk, utan sitt tredje (engelska) – det blir en intäkt för hans aktualitet, i vår globaliserade värld där vi likt honom i slutet av 1800-talet, allt mer finner ny hemvist i andra länder, i andra språk.


Som biografi är den förstås otillräcklig, och letar du efter hårdfakta om författaren får du nöja dig med genomgångar av det som är av intresse för just detta ämne, hur polske medborgaren Józef Teodor Konrad Korzienowski skulle bli brittiske författaren Joseph Conrad. Det finns å andra sidan åtskilliga standarböcker om författaren, och orkar du inte läsa dessa har han en förfärligt ambitiös wikipedia-sida.

De fyra centrala romanerna får varsitt parti i denna ovanliga och spännande bok, och det vore lätt att hävda att Mörkrets hjärta är dess fokus, för att inte säga dess centrum. Hon inleder med en prolog som skildrar minutiösa förberedelser för att själv ta sig till Kongo-Kinshasa, för att färdas i hans fotspår. Och nog får man säga att denna kortroman har ersatt Lord Jim som Conrads mest lästa verk. Men i denna bok låter Jasanoff alla fyra turas om i att vara fokus, i att spela huvudroll i hennes föreställning. Det är till dess fördel.

Hon skriver med historikerns perspektiv: ”The difference between biography and history is that biographers generally start with the person, while historians generally start with the conditions. […] Historians don’t go where sources don’t lead, which means they usually stop at the door to somebody’s mind.” Därför är det för mycket begärt att kräva litteraturanalytiska diskussioner av romanerna, även om hon gör sitt bästa för att förankra dem i en kontext – och därmed demonstrera hur de är användbara för att förstå vår egen tid.

Vår egen föränderliga tid, som alltså uppvisar stora likheter med Conrads egen tid, det slut av 1800-tal som formade hans estetiska uppfattning. Han debuterade som bekant relativt sent, med Almayers dårskap, 38 år gammal, och lämnade då sjölivet bakom sig. Tidigare hade han levt ett kringirrande liv, och Jasanoff visar med kartor vart sjöresorna tog honom, och hur han utnyttjade materialet till sina romaner. Först som brittisk medborgare och sedermera gift med den sexton år yngre Jessie George skulle hans liv som mer eller mindre hemlös upphöra.

Pappan gav honom namn efter en dikt av polske nationalskalden Adam Mickiewicz. Att han som sjuttonåring gick till sjöss berodde delvis på att han ville undvika rysk militärtjänst. Pappan, patriot, dog i fångenskap, något som torde ha fungerat som varnande exempel för den vuxne Conrads avståndstagande från plakatkonst.

En del självbiografiska inslag är svåra att bortse ifrån när man läser vilken författare som helst. Conrad – som förresten fortsätter heta Konrad rätt ofta i denna bok – försökte skjuta sig i sin ungdom, för att undkomma en spelskuld. I hans romaner hittar Jasanoff sjutton självmord. Han led också av återkommande depressioner. Det här är en bok som kort sagt gör sitt jobb: mönster avtäcks, berättelser knyts samman.

Att The Secret Agent kretsar kring terrorister som planerar bombattacker är inte så långsökt, då slutet av 1800-talet innehöll irländska nationalister som bombade London, och att deras tilltag spred sig till Chicago, Rom, Ryssland, och så vidare. Intrigen i romanen följer dessutom författarens biografi så som den såg ut som barn, och hennes djärva slutsats blir att den skrevs mindre av Joseph Conrad och mer av Konrad Korzienowski.  

Bland annat visar hon hur viktig frihandelsavtalen var för att den brittiska flottan skulle bli så dominerande under 1800-talets andra hälft, men även hur det kunde komma sig att den franskspråkiga polacken Konrad Korzienowski skulle mönstra på brittiska fartyg. Helt enkelt därför att deras besättningar ofta bestod av utlänningar, som var mer benägna att lyda än engelsmännen själva var. Raskt avancerade Conrad till kaptensgrad, bara några månader efter att ha fått sitt brittiska medborgarskap 1896.

Brittiska recensenter skulle förbli skeptiska till vad de uppfattade som främmande inslag hos Conrad, att de såg honom som en författare utan både hemland och språk – allmänt känd är Virginia Woolf, som i hans dödsruna inte kunde avhålla sig från att ge honom epitetet en författare för småpojkar, kalla honom ”vår gäst”, och klaga på hans starka accent. Det var faktiskt USA som först gav honom uppmärksamhet, både genom att en roman som Arrow and Gold blev det årets (1919) näst mest sålda roman i hemlandet, och att en hel yngre författargeneration skulle hylla honom, F. Scott Fitzgerald, T.S. Eliot, Ernest Hemingway, William Faulkner. Året innan han dog begav han sig rentav till USA för en kort föreläsningsturné, och tyckte att den förnedring han fick utstå i att visa upp en biljett var det mest absurda han kunde tänka sig i hela världen.

Till de mer tråkiga inslagen i Jasanoffs bok hör långa partier om segling. Även de ordagranna förhören från de skepparexamina Conrad tog kan fresta på en läsares tålamod. Desto mer intressanta ter sig resonemang om Conrads rastlösa mentalitet, om hans rotlösa identitet, som visar att den inte alls är något modernt eller unikt påfund.  

Ungefär hälften av Conrads romaner utspelar sig i sydöstra Asien, och även om han byggde på egna erfarenheter kunde det lika gärna ha berott på att andra författare hade annekterat de andra exotiska hörnen på jorden: söderhavet tillhörde Robert Louis Stevenson, Afrika tillhörde H. Rider Haggard, och Indien tillhörde Rudyard Kipling. I kapitlen om Lord Jim berör hon de pikanta ryktena om att Conrad skulle ha fraktat vapen och slavar under sina sjöresor i österhavet. Det är dock långt ifrån ställt bortom alla rimliga tvivel att han var medveten om sin last, då den kunde företas utanför kaptenens vetskap.

Jasanoff är pigg på att citera, belägga allt hon säger med citat. Något som nog är både ärligt och bra, men tenderar att bli lite mekaniskt – jag antar att historiker måste arbeta på det här viset. Att hon också följer Conrads sjöresor kan synas ha begränsat intresse, men hon gör faktiskt något vettigt av dessa intryck. Hennes viktigaste poäng blir att Conrad genom att så strängt diskutera sin egen tid även blir aktuell för vår tid – något som inte behöver vara så paradoxalt som det låter. Under sin samtid var kritikerna mer eller mindre blinda för vad han gjorde, och det kan påminna oss om att vi själva har våra blinda fläckar, men att dessa akilleshälar är osynliga för oss. Tesen om Joseph Conrad är en tidig globaliserad individ är inte alls långsökt.

Fakta beaktas när Jasanoff väl gör litterära analyser. Av Conrads egna resor är nog den till Kongo 1890 den mest omtalade – bland annat därför att det blev den enda som han själv dokumenterade, i den ”Congo Diary” som hör till obligatorisk läsning för den som drabbats av Mörkrets hjärta-febern. Med sig hade han manuskripten till de första kapitlen av debuten Almayers dårskap. Man ska dock komma ihåg att när Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel försöker leda i bevis att Conrad i hög grad bygger på egna erfarenheter är det fria fantasier, för det Kongo han upplevde 1890 hade våldet och ohyggligheterna inte eskalerat så som de skulle göra under de nästan tio år tills han skrev berättelsen. Ändå skulle han kalla allt han mötte där för ”repellant”, både tingen och människorna, men i första hand människorna.  

Böcker som denna är ändå behövliga, inte minst för att de vidgar vår begreppsvärld och ökar vår förståelse av de litterära verken. Även om Jasanoff inte i första hand är litteraturvetare, och även om hon egentligen inte gör några nyskapande läsningar av de fyra verk hon behandlar, får hon oss att förstå dem på ett djupare plan. För all del kan jämföras med hur Lindqvists bok – som nämns helt kort i denna bok – blir viktiga kompletteringar till kringlitteraturen.

Att Conrad inte engagerade sig aktivt i arbetet mot skändligheterna som utfördes i kolonialismens namn berodde delvis på att han bevittnat hur det gått för föräldrarna, men det har nog också med att göra hans aristokratiska syn på konstnären, som en opolitisk visionär. Bakom kulisserna kunde han stötta projekten, bland annat med Roger Casement, den irländska nationalisten som han mötte i Kongo och brevväxlade med tills han avrättades av engelsmännen 1916.

I diskussionen av Mörkrets hjärta betonar Jasanoff Conrads uppfattning om hur nära vi har till vildheten, att potentialen finns inom oss. När hon tar sig an Nostromo menar hon att Conrads storhet ligger i att han gav publiken något de kände igen sig i. Jag är inte säker på att det är sant, och om det skulle vara sant är jag inte säker på att det är något bra. Här tror jag att hon underskattar hans pessimism och hans desillusionerade världsbild, som hon ändå skrivit så omfattande om tidigare. För sina brittiska landsmän förblev han en udda figur, även om han efter sina experimentellt skrivna romaner skulle nå en större publik med sina senare mer rakt berättade romaner. Och även om Jasanoff själv talar sig varm för flera av hans romaner återstår faktum att han utöver just Mörkrets hjärta ju inte är en författare som är särdeles omtalad i vår tid – något som kan vara orättvist, med tanke på hur bra främst också Lord Jim är.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar