att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 apr. 2019

Melankolins anatomi, Robert Burton, översättning Arne Melberg, Atlantis


Melankoli är en manlig åkomma. Karin Johannisson visar i sin ypperliga essä Melankolins rum från 2009 att när kvinnor närmar sig detta känslotillstånd degraderas de. Medan melankolin är det cerebrala lidandet, historiskt ofta förbehållet konstnärer, ges kvinnors liknande erfarenheter en kroppsligare definition: depression. Lite mindre förfinat så.  

Utöver att anlägga ett genusperspektiv kunde man se det från ett klassperspektiv. För nog har melankolin varit något eliten kunnat unna sig, då några av de mest framträdande symtomen är sysslolösheten och likgiltigheten. Sådant hinner den som är upptagen med att skrapa ihop till sitt levebröd inte fundera på, och därför är väl melankolin också västvärldens bidrag till sjukdomsfloran – ett typiskt I-landsproblem.


Men jag vill inte raljera över något så allvarligt. ”Vem är fri från melankoli?” frågar sig Robert Burton i sin omfattande studie Melankolins anatomi från 1621. Den är monumental, cirka 1300 sidor lång, och det är stört omöjligt att ta sig igenom kulturhistorien utan att stöta på referenser till den. Nu finns äntligen ett någorlunda generöst urval ur denna beryktade bok översatt till svenska, av den pålitlige ciceronen Arne Melberg.

Är det inte så att det finns ett stråk av melankoli i all stor konst, från Sapfo till Kazuo Ishiguro? Burton förlägger också melankolin till det konstnärliga temperamentet. Där hittar man den i populärkulturen inte bara hos klassiska depprockare som Joy Division och The Cure, utan även hos nutida sad boys som Lil Uzi Vert och Yung Lean, för att inte tala om sad girls som Lana Del Rey och Billie Eilish.

Det sägs ofta att stora komiker är de olyckligaste av människor. Burton, som givetvis själv led av melankoli, är mer än undantagsvis en skämtare. Förmodligen finns det desto större anledning att anamma humorn när man har stått öga mot öga med det olyckliga tillstånd som melankolin utgör. Den som varit deprimerad har förstås tillgång till andra typer av insikter än den som befunnit sig utom räckhåll för dess klor. Den som skrattar med högre insats gör det också med högre kvalitet.

Frekvent jämför Burton melankolin med det han med tidsenlig brist på finkänslighet kallar galenskap. På sätt och vis normaliserar han galenskapen, och det är nog något vi kan läsa och ta lärdom om. För vi borde lära oss att bli mindre rädda för det som inte anpassar sig till det vi uppfattar som normalt. Så blir hans slutsats att melankolikern ofta framstår som den klipskaste och mest snabbtänkta.

Förbluffande många av Burtons insikter är fortfarande träffsäkra. Det betyder förstås inte att vi ska anpassa oss till den vetenskapliga syn som han förespråkar. Trots allt har den medicinska forskningen gjort framsteg på fyra hundra år, och när han skriver om behandling med blodiglar är åtminstone jag en smula tacksam att jag råkar leva i detta århundrade.

Begreppet melankoli är härlett från de grekiska orden för svart galla (”melaina” och ”chole”), utifrån den humoralpatologi som förespråkade värdet av balans mellan fyra kroppsvätskor: vid överskott av svart galla lyder diagnosen melankoli. Om det låter stolligt kan du fråga dig om du tillhör de som duperades av Thomas Eriksons ”Omgiven av idioter” härom året. Om just den boken råkade vara grovt generaliserande är Burtons bok i rättvisans namn en säregen blandning av skarpsynthet och fördomar.

Så även om vetenskapen rör sig framåt förblir människan densamme, och nog finns det anledning även under 2000-talets hot om terrorism, miljöförstörelse och global uppvärmning att bli melankolisk. Visionärt nog skriver han om det nutida fenomenet ”Scandinavian gloom”, alltså de många deckarna och tv-serierna från vår geografiska utpost, fiktion som frossar i mörker och elände. Burton är inte nådig mot det hedniska Sverige, där kyrkan visserligen verkar, men i starkt underläge gentemot de breda folklagrens ogudaktighet.  

Burtons utfall mot samtiden visar också att mycket av det som irriterar och oroar i ens omgivning är konstanta inslag. Dessutom kan nutidsmänniskan gärna läsa på om 1600-talets varningar för köttätandet. Klarsynt nog kan han tillägga att melankoli är ett bra skydd mot andra – förmodligen värre – sjukdomar, helt enkelt därför att den som är melankolisk gärna drar sig undan de smittsamma miljöerna.

På ett märkligt sätt blir jag också upprymd av att läsa Burtons bok, kanske för att jag lidit av en kroppslig åkomma under drygt en månad (borrelia, med dess följder av begränsad rörlighet). En av sviterna har varit en förtvivlan som jag hade kallat melankoli om jag vore konstnär, och depression om jag vore kvinna. När Burton kallar det för ett överskott av svart galla blir jag plötsligt övertygad om att det är en fullständigt korrekt slutledning.     

 _________________________________

Fem melankoliska tips:

Albrecht Dürer, ”Melencolia I” (kopparstick, 1514). En bevingad kvinnlig figur omgiven av objekt med höga symbolvärden: olika slags verktyg, en vågskål, en sovande hund, en fladdermus, en klocka, ett timglas, och mycket mer. 500 års konsthistoria har inte lyckats ge en definitiv tolkning av verket.

Reszo Seress, ”Gloomy Sunday” (låt, 1933). Den ungerska kompositören skrev den dystra texten om saknaden när en älskad närstående dött. Låten är också känd som ”självmordssången”, och bland de odödligaste versionerna kan nämnas Billie Holiday (1941) och Anna von Hausswolff (2010).    

Morrissey, ”Late Night, Maudlin Street” (låt, 1988). Bland Morrisseys hundratals melankoliska låtar är nog denna den mest tårdrypande. Den handlar om ett självföraktande berättarjag som lämnar föräldrahemmet och upplever den oupplevda kärlekens djupaste misär.

W.G. Sebald, Saturnus ringar (bok, 1995). Sebalds verk är en blandform mellan roman och essä, och detta är nog hans både bästa och sorgsnaste verk. Huvudpersonen har skrivits ut från en klinik där han behandlats för depression, och fotvandrar nu i östra England, allt olyckligare.

Lars von Trier, Melancholia (film, 2011). Ett bröllop spårar ur när brudens depression bryter ut, följt av ankomsten av planeten ”Melancholia” som träffar jorden i den vackrast iscensatta apokalyps som skådats. Pjäsen spelades nyss med stor framgång på Spira, och kan nu ses i Värnamo.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/4 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar