att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 apr. 2019

Ponyprivilegiet, Molly Balsby, Basilisk


Omslaget indikerar lyxigt silke med bokstäverna skrivna i silver. Det är danska Molly Balsbys debut Ponyprivilegiet som ser ut så i förlaget Basilisks ursnygga formgivning.

Vad är då ett ponnyprivilegium? Kanske bara villkoret att få vara vid liv. Genom dikten löper sorgen efter en död far. Han har gift om sig med en kenyansk kvinna, och dör i Afrika. Han efterlämnar ett brev, enkelt och symboldigert: ”Tilgiv mig mit mørke hjerte.”


Balsby skriver sin dikt i motstånd, i trots. Ponnyn blir ett medel för att hantera sorgen, att identifiera sig med hästen som alltid ska tas i bruk, ett villkor som människan också kan dela – att ständigt utnyttjas. Hon skriver in sig i gurlesktraditionen med sina anspråk att ta det gulliga (lyxsilke) och smutsa ned det: ”Ponyprivilegiet er hvar gang nogen udnytter deres svagheter til en fordel. / Ponyprivilegiet er at kunne være cute og hardcore på samme tid."  

Hon vill underminera sin position, genom att minimera hästen till den diminutiva ponnyn, men även överta en mytologisk berättarfunktion. Där fungerar tidigare författare som Anne Sexton och Adrienne Rich som ledsagare i en feministisk kamp för frigörelse från krav och önskemål, oavsett om de kommer från de egna svagheterna eller från fienderna.

Också försöker hon överta kontrollen över sin egen sexualitet, sin kvinnlighet och sina känslor som verkar löpa amok. I den mån det är en uppgörelse sker den vid sidan av – det är skrivet i trotsigt motstånd, jo, men konfrontationen söker också försoning. Diktjaget upplever sig allt mer förhärdad, och identifierar sig med det sjuka, med det utförsäkrade misslyckandet, i ensamhet och psykisk ohälsa. Tomheten efter pappans död ger henne utrymme att skapa en egen plattform, men hon känner fortfarande för mycket vanmakt för att någon frigörelse ska göras möjlig.

Är livet ett privilegium eller ett straff? Molly Balsby vet mer än hon borde om vad det kostar att leva. Depressionen är alltid unik, alltid allmängiltig:

                      Jeg har ikke været i bad i seks dage,
                      jeg nyder det uciviliserede ved mit fedtede hår,
                      tidligere var min eneste ambition at være et anstændigt menneske,
                      være nyttedyr,
                      være pony,
                      leve op til det, der er blevet givet mig,
                      alle mulighederne, al den kapital,
                      nu er jeg ligeglad.
                      I depressionen er det kun en følelse tilbage: indignationen[.]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar