att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 apr. 2019

Enquête


Några elever på skolan som går Humanistiska programmet har nyligen gjort en enkät om litteraturkritik, och jag svarade på deras frågor.  

Vad är litteraturens syfte enligt dig?
Jag är inte så förtjust i att tala om litteraturens användbara aspekter, eller när man talar om att man ska läsa för att bli en bättre människa. För mig är läsningen en privat angelägenhet, ett sätt att resonera med sig själv om svåra frågor. Inte heller tycker jag om begrepp som verklighetsflykt, utan jag ser läsning som ett sätt att konfrontera verkligheten.

Går det att säga vad som är litteratur med ”hög kvalitet” eller är det helt subjektivt?
Inte helt subjektivt. Å andra sidan är kvalitet kontextuellt, både kulturellt och tidsmässigt. Så det som idag kallas en bra bok betyder inte att den blir läst 25 år senare, och likadant med plats, att en bok som är populär i Kina inte behöver bli det i västvärlden, och vice versa.

Litteratur med ”låg kvalitet” också? Vad utmärker den?
Klichéer i språket och stereotypa karaktärer. Låg kvalitet kan också vara romaner som nästan helt gör sig beroende av dialog, speciellt när alla karaktärer har samma språk. Dålig struktur: händelser bara staplas på varandra. Överdriven redovisningsplikt, dvs allt ska förklaras. 

Och vem ska få avgöra vad som är ”god smak” eller hög kvalitet?
Helst jag! Men allvarligt, de som har litteraturen som sitt jobb, som visar gott omdöme. Det skapas ju mer eller mindre omedvetet en konsensus, typ att Sara Stridsberg anses som mer högkvalitativ än Mari Jungstedt. Ibland kan dock den här konsensus vara kvävande, att det finns behov att någon gång slå hål på vissa myter och etablerade sanningar.  

Hur viktig är ett verks målgrupp i bedömningen av vad som är hög-/lågkvalitativ litteratur?
Jag kan anta att ex för en YA-bok är målgruppen ”unga vuxna”, och då kan bedömningen påverkas, fast jag förstår ärligt talat inte frågan. Kanske för att jag är så obekant med begreppet ”målgrupp”. Jag läste ju Kafka när jag var 14, inte för att någon hade sagt att man skulle göra det, jag bara råkade hitta en bok på biblioteket, och blev fascinerad.

Tycker du att det finns en tydlig gräns mellan populärlitteratur och finlitteratur?
Ja, kanske, fast jag tänker sällan på det. Givetvis, när jag var yngre och läste mycket skräck förstod jag ju att det kallades både populärkultur och skräp (bl a Stephen King). Men det var ju också något av lockelsen, att vuxenvärlden förfasades och skrev arga debattartiklar. Det gjorde det bara mer lockande. Sedan på 90-talet omfamnades King av kultursidorna, och då var det förstås inte lika roligt längre. Gränsen finns, jo, men jag kan också tröttna på viss finkultur, tycka att den är fruktansvärt tråkig ibland, men det gäller ju all kultur, inklusive film, musik etc, att man kan inte alltid lyssna på Bach, liksom, eller bara se filmer av Kurosawa.

Vilka verk har du läst som var svårplacerade?
Kanske en del skräck, som Poe och Lovecraft, definitivt både populär- och finkultur, men också Haruki Murakami, Joyce Carol Oates. Å andra sidan är många klassiker populärkultur: Jane Eyre säljer varje år ofantliga mängder, och räknar man in försäljningen från 1847-2019 har den definitivt sålt mer än mycket som kallas populärkultur …

Vilka författtare och verk tycker du tillhör den svenska litteraturhistoriska kanonen??
Romaner:
Almqvist, Drottningens juvelsmycke
Lagerlöf, Löwensköldska ringen
Hellström, Snörmakare Lekholm får en idé
Stridsberg, Drömfakulteten
Trotzig, Dykungens dotter

Dramer:
Söderberg, Gertrud
Dahlström, Järnbörd
Norén, Personkrets 3:1

Poesi:
Södergran
Stagnelius
Jäderlund
Björling
Ekelöf

Essäer:
Lindqvist, Myten om Wu Tao-Tzu
Dagerman, Tysk höst
Strindberg, Inferno

Varför?
Varför? Nöjer mig med 16 st. Personligt urval, men kanske för att flera av dem säger något om Sverige, svensk mentalitet, språk etc. Dvs viktiga böcker, både estetiskt och politiskt. Inte heller onödigt svåra. Men det är klart att någon annan skulle ha sagt Tranströmer, Harry Martinson, eller någon annan tråkmåns. Men det här är min lista, även om man tvingas kidnappa två finlandssvenskar. Fast jag tror att den som läser dessa böcker kommer att stärka sin svenska identitet med 100 %. Om jag bara fick bidra med en: Snörmakare Lekholm … Ingen annan svensk bok har så tydligt visat vad det innebär att vara svensk.

Hur tror du synen på vad som är finlitteratur kommer att förändras?
Så länge jag kan minnas, sedan slutet av 80-talet, har man varit rädda för att finkulturen ska ätas upp av fulkulturen (eller populärkulturen, som ni så finkänsligt kallar den). Då hette det: ”Rambo eller Rimbaud?” Än så länge är deckare, thrillers, feel good-romaner räknade som mindre värda än prisbelönta böcker. Och det kommer nog att vara så i överskådlig tid. När inte ens Jan Guillou, som ägnat typ 45 år åt att försöka ta kål på finkulturen, när inte ens han lyckas, då går det nog inte (för han har väl nedlagt en massa andra byten?).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar