Musikern och mångsysslaren
Jenny Hval har också gett ut ett par böcker, däribland den kryptiska Pærlebryggeriet från 2009. Nu har den
översatts till svenska av Jenny Högström, och heter då Kokong.
Jenny Va? säger du,
men det säger mer om dig än om henne som artist – som musiker gör hon en
avantgardistisk spoken word, framförd med en barnslig Anita Lane-röst som
yttrar vuxna saker. Alla hennes skivor är bra, men jag vill främst framhålla
konceptskivorna ”Innocence Is Kinky” och ”Blood Bitch” (inte bara för att
titlarna säger det mesta om innehållet).
Den påhittade
staden Aybourne verkar ligga någonstans på de brittiska öarna. Dit anländer
norska biologistudenten Jo, ung men något äldre än kurskamraterna. Hon blir
utslängd från studentboendet, men hittar inkvartering hos ett nedlagt bryggeri,
och bor där tillsammans med den ständigt berusade Carral, som pluggat
litteraturvetenskap men nu fastnar i att läsa trashiga kärleksromaner. Där bor
också grannen Pym, halvruttna äpplen och en massa insekter.
Romanen handlar om
Jos studier och om knepiga föreläsare, förvisso, men också om den knepiga
relationen till både Caral och Pym, och om knepiga britter. Hval skriver
impressionistisk, utan att lägga till rätta och erbjuda förklaringar. Eller säg
så här: cirka 90 % av svenska samtidsförfattare är neurotiskt angelägna om att
inte bryta mot konventionerna, och skriver en prydlig prosa – tyvärr saknar den
därmed WTF-ögonblick. Hval är inte ett dugg bekymrad om hur en roman ska se ut
och struktureras – snarare övergår den till en början normala intrigen i allt
mer drömlika och absurda utfall. Mot slutet blir det också överskridande på
flera plan.
Här är det
besinningslöst, queert, och på något sätt i strid mot det strategiska och
uttänkta. Det borde inte funka – det borde bli kaos. Och kanske hade jag varit
mindre imponerad om jag inte hade med hjälp av skivorna redan varit inne i
Hvals estetik, som är så konsekvent och genomarbetad. Även här handlar det
mycket om ett utforskande av sexualitet med de egna villkoren som bas.
Jo är en typisk
resonerande romanfigur, blåögd utan att bli duperad av sin omgivning. Samtidigt
bryter hon sig ut ur den inskränkthet som andra romanförfattare placerar sina
karaktärer i – hon går på toaletten för att kissa åtta gånger, till exempel,
vilket inte kan läsas som något annat än en metod för att göra henne mer
levande. Även platsen är levande, konstaterar Jo när hon hamnar på bryggeriet: ”Kanske
var det inte huset utan jag som var porös, tänkte jag. Kanske måste jag skaffa
mig tjockare hud i den här staden.”
Det är en roman som
ger en juxtaposition mellan Jos förändring och stadens förändring. Den som
vistats en längre period på en annan plats än uppväxtorten känner igen sig i
hur staden ändrar karaktär, inte är att lita på, som när regnet suddar ut eller
utplånar nyinstiftade landmärken. Här finns också stalkers och blottare,
obehagliga påminnelser om den ogästvänlighet som en främmande stad
tillhandahåller.
På ett plan
påminner Jo om huvudpersonen Ester i Marit Furns nyligen utkomna Abalone, vårens mest missförstådda
roman. Båda är på något oförklarligt sätt vingklippta existenser, till synes oförmögna
att förhindra de katastrofer som attraheras av dem. Och katastroferna behöver
inte ens vara så värst dramatiska.
I Hvals roman
förändras miljön i takt med att Jos livssituation förändras. Att kalla det
surrealism vore en grov förenkling, men jag tror inte jag kommer på någon
rättvisare kategorisering. Prosan är febrig, lågintensiv och bultande, rytmisk.
Det är kanske knepigt, kanske skumt och kufiskt, men framför allt mycket
övertygande och ett oförglömligt möte med det gränsöverskridande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar