att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 apr. 2019

Kokong, Jenny Hval, översättning Jenny Högström, Tankekraft


Musikern och mångsysslaren Jenny Hval har också gett ut ett par böcker, däribland den kryptiska Pærlebryggeriet från 2009. Nu har den översatts till svenska av Jenny Högström, och heter då Kokong.

Jenny Va? säger du, men det säger mer om dig än om henne som artist – som musiker gör hon en avantgardistisk spoken word, framförd med en barnslig Anita Lane-röst som yttrar vuxna saker. Alla hennes skivor är bra, men jag vill främst framhålla konceptskivorna ”Innocence Is Kinky” och ”Blood Bitch” (inte bara för att titlarna säger det mesta om innehållet).


Den påhittade staden Aybourne verkar ligga någonstans på de brittiska öarna. Dit anländer norska biologistudenten Jo, ung men något äldre än kurskamraterna. Hon blir utslängd från studentboendet, men hittar inkvartering hos ett nedlagt bryggeri, och bor där tillsammans med den ständigt berusade Carral, som pluggat litteraturvetenskap men nu fastnar i att läsa trashiga kärleksromaner. Där bor också grannen Pym, halvruttna äpplen och en massa insekter.

Romanen handlar om Jos studier och om knepiga föreläsare, förvisso, men också om den knepiga relationen till både Caral och Pym, och om knepiga britter. Hval skriver impressionistisk, utan att lägga till rätta och erbjuda förklaringar. Eller säg så här: cirka 90 % av svenska samtidsförfattare är neurotiskt angelägna om att inte bryta mot konventionerna, och skriver en prydlig prosa – tyvärr saknar den därmed WTF-ögonblick. Hval är inte ett dugg bekymrad om hur en roman ska se ut och struktureras – snarare övergår den till en början normala intrigen i allt mer drömlika och absurda utfall. Mot slutet blir det också överskridande på flera plan.

Här är det besinningslöst, queert, och på något sätt i strid mot det strategiska och uttänkta. Det borde inte funka – det borde bli kaos. Och kanske hade jag varit mindre imponerad om jag inte hade med hjälp av skivorna redan varit inne i Hvals estetik, som är så konsekvent och genomarbetad. Även här handlar det mycket om ett utforskande av sexualitet med de egna villkoren som bas.

Jo är en typisk resonerande romanfigur, blåögd utan att bli duperad av sin omgivning. Samtidigt bryter hon sig ut ur den inskränkthet som andra romanförfattare placerar sina karaktärer i – hon går på toaletten för att kissa åtta gånger, till exempel, vilket inte kan läsas som något annat än en metod för att göra henne mer levande. Även platsen är levande, konstaterar Jo när hon hamnar på bryggeriet: ”Kanske var det inte huset utan jag som var porös, tänkte jag. Kanske måste jag skaffa mig tjockare hud i den här staden.”

Det är en roman som ger en juxtaposition mellan Jos förändring och stadens förändring. Den som vistats en längre period på en annan plats än uppväxtorten känner igen sig i hur staden ändrar karaktär, inte är att lita på, som när regnet suddar ut eller utplånar nyinstiftade landmärken. Här finns också stalkers och blottare, obehagliga påminnelser om den ogästvänlighet som en främmande stad tillhandahåller.

På ett plan påminner Jo om huvudpersonen Ester i Marit Furns nyligen utkomna Abalone, vårens mest missförstådda roman. Båda är på något oförklarligt sätt vingklippta existenser, till synes oförmögna att förhindra de katastrofer som attraheras av dem. Och katastroferna behöver inte ens vara så värst dramatiska.

I Hvals roman förändras miljön i takt med att Jos livssituation förändras. Att kalla det surrealism vore en grov förenkling, men jag tror inte jag kommer på någon rättvisare kategorisering. Prosan är febrig, lågintensiv och bultande, rytmisk. Det är kanske knepigt, kanske skumt och kufiskt, men framför allt mycket övertygande och ett oförglömligt möte med det gränsöverskridande.     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar