Danska författaren
Simon Fruelund har publicerat en räcka romaner och novellsamlingar, men hans
senaste bok är en diktsamling, om än med klara drag av berättande. Optegnelser fra verdens ende må låta som
ännu en apokalyptisk bok i den mest uttjatade av genrer, men här finns en
ovanlig ingång.
Fruelund skriver
öppet om sex, om sina barn, om sin samtalspartner Jarl Graae. Genomlöpande går en
tråd av skuld, ”dødsangsten som er så dejlig konkret”, och de villkor som är
människans, att vi måste leva på någon annans bekostnad. Och vad är det för bubblor omslaget återger, som bara kan ses i en högupplöst bild, om inte proseccobubblornas festliga sprutorgasm som omnämns i en av dikterna?
Även om det råkar
vara så att jag läser i skenet av branden i Notre Dame i Paris har jag lite
svårt att dela ängslan inför att det skulle vara undergången som nalkas – en
miljardär har erbjudit sig att skänka drygt en miljard för att bistå med
återuppbyggandet. Bara för att Fruelund nämner en domkyrka och bränder vägrar
jag att lägga mig platt för eventuella järtecken.
Så gott som alla
dikter inleds med en ”Der er …”-anafor, i en inventering av diktjagets omgivning,
alla de inslag som förstås går förlorade när världen går under. Enligt
Baudrillard skulle vi ändå inte vara förmögna att notera den när den infann
sig, och det kan man väl till nöds hålla med om. Låt gå för att tecken inte
saknas …
Dikterna handlar om
klimatångest, om den nya värld som breder ut sig inför diktjaget men utan att
den gamla utplånas. Familjeliv, Italienresor, relationer, politiken, fåglarna, våldet
– allt ska väck. Men förstås också kärleken:
se hvor vi ekser fint
sammen
hvor jeg forveksler
anspænthed med nærver
det er en kunst
se mig stå på den isflage
resten af mit liv
Där på isflaket
står vi alltså tillsammans, och det är förstås bara ren inbilskhet som får oss
att tro att vi överlever genom att knuffa några stycken över kanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar