I ett av vinterns
babelprogram i svt diskuterade en författarpanel barn- och ungdomsböcker, och
främst två av deltagarna, Aris Fioretos och Anders Johansson, fick klä skott
för vad som uppfattades som ett infamt påhopp på de tillrättalagda samtida
böckerna i genren. De menade att svenska barn- och ungdomsböcker är för
didaktiska, för kopplade till skolans värdegrund. Mothugg till trots (från
Patrik Lundberg och Lotta Olsson) undrar jag om någon svensk barnboksförfattare
är lika vågad som Gro Dahle, vars Sesam
Sesam handlar om nätporr.
Det är också
tveksamt om det finns belägg för den tredje paneldeltagarens inlägg, att
barnböcker förr var mer moraliska. Nu har jag läst Modernistas återutgivning av
Åsa Nelvins debut från 1969, De vita björnarna,
och kan säga att den här typen av våld nog skulle få svårt att bli publicerat i
dag. I sanningens namn ska sägas att Maria Öhman i sitt kunniga förord nämner
att boken gav upphov till en debatt när den kom ut för 50 år sedan.
Det här är en
barnbok som börjar beskedligt nog med att lilla Kerstin väcks av en mus och
följer med från människovärlden till ett rike bortom tryggheten. En plats där
de vita björnarna funnits, men som nu övertagits av den onda häxan Korisila.
Där finns troll, blandbjörnar, stjärnbarn, dockfolk, lampfolk. Hon får i uppdrag
att överlämna en ring till de vita björnarnas drottning Turkosilio.
”Kerstin
Människobarn” genomgår en fysisk förvandling, i något som kunde ha skrivits
aningen senare av Angela Carter – hon får längre hår, blir äldre. Hon får också
fyra talanger: en kristallröst, vingar, skönhet, samt styrka. Den värld som hon
hamnar i är helt anpassad utifrån Nelvins fantasi, en skaparkraft som hämtar
näring ur det lilla barn hon var strax innan hon skrev denna roman som
sjuttonåring. Det är en associativ värld, underordnad författarens tydliga
vision.
Vi som läst något
av fantasygenren känner igen en del inslag (alltså inte bara ringen). Portalen kan
erinra om vägen till Narnia, men också några inslag som kan förvåna en sentida
läsare, som de röda Harry Potterliknande märkena i pannan på några sovande
barn, och en grå kvinna som för Kerstin berättar om en erfarenhet som i hög
grad erinrar om J.K. Rowlings Dementorer: ”Det är Korisilas märke … hon sög ut
deras själar … hon tog deras tankar och känslor och försvann med dem. De är
förbrända … fast det är ju länge sedan nu. Korisila tog deras liv och ger det
aldrig tillbaka …”
Nelvin mjukar upp
passagen mellan fantasin och verkligheten. Musen som Kerstin träffar på har
byxor och tröja, samt en tofsmössa. Skulle vi ändå ha svårt att föreställa oss
denna sällsamma uppenbarelse blir vi hjälpta av Hans Arnolds symbolmättade illustrationer.
Arnold är i sig en hjälte, genom att ledsaga Kerstin på denna arketypiska resa.
Det blir mörkt, otäckt, våldsamt. Nelvin håller inte igen på hemskheterna och
farorna som Kerstin konfronteras med. Här får hon pröva sitt mod i diverse
hjältedåd när hon ska befria de instängda själarna.
Sensationellt nog
är denna estetiskt fullgångna bok alltså skriven av en sjuttonåring. Astrid
Lindgren hörde till tillskyndarna. Nelvin skulle med tiden ge ut ytterligare
fyra böcker, däribland ungdomsromanen Det lilla landet, romanen Tillflyktens hus, samt den postumt utgivna diktsamlingen Gattet, efter att hon begått självmord endast 30 år gammal.
Som antagonist till
hjälten Kerstin är Korisila en utmärkt gestaltning av en girighet som är
fortsatt aktuell, och en fullgod anledning att återupptäcka denna sällsamma
bok. Det förblir dock ovisst om en så här våldsam barnbok skriven av en
oetablerad författare ens skulle ha publicerats 2019?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar