att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 juni 2015

Publius Ovidius Naso, Metamorfoser, Natur & Kultur


De latinska dikterna i Metamorfoser finns nu tillgängliga i en helt modern svensk översättning. Att läsa dem borde göra underverk med din egen fantasi.  

Att det är tidlösa eviga värden som utgör en klassiker är en allmänt vedertagen sanning. Mycket kan sägas om Ovidius magnifika dikt Metamorfoser i femton hexametriska sånger, som nu ges ut i nyöversättning av Ingvar Björkeson. Som vanligt är det med varsam hand han leder oss genom latinets snårskogar. Vi kan börja med att den tar upp just ämnen som fortfarande är angelägna för oss.


För sorry, Beyoncé, att vara ”crazy in love” prövade Ovidius redan för 2000 år sedan. Kärlekens dårskap är ett stort tema för denna romerska diktare. Här träffar vi på åtskilliga bekantingar från den grekiska mytologi som romarna var generösa nog att bevara och imitera åt eftervärlden.

Shakespeare lånade som bekant Pyramus och Thisbe som modell till sitt par Romeo och Juliet, galna nog att ta sitt liv i kärlekens namn. Oscar Wilde lånade mycket från myten om Narkissos – ja, en hel estetik, kunde man säga. Aktaion, som råkade se jaktgudinnan Diana naken och sedan i skepnad av en hjort slets sönder av sina hundar, är föremål för en diktsvit i Katarina Frostensons bok Joner. Och så vidare.   

Fantasin vet inga gränser när Ovidius tar sig an dessa myter. Förhoppningsvis smittar något av denna oblyga hyllning till fiktionens kraft av sig på dig när du läser. För det är uppfriskande att ta sig till ursprunget. Ovidius är bra på att fånga omedelbara liknelser, ögonblicksbilder som inte ter sig sökta. Han är en rörlig tänkare, som själv illustrerar tankens förvandlingar från stelhet till flykt.

En mindre känd myt handlar om Byblis, förälskad i sin bror Kaunos. Hon håller en gripande monolog om vankelmodet, innan tårarna förvandlar henne till en källa. Eller tjejen Ifis, som förälskar sig i en annan tjej, Ianthe, ett problem som smidigt löses när Ianthe förvandlas till kille. Vi får ta del av en värld som är mer generös mot fantasin, helt enkelt.  

Det som får Ovidius att tala direkt till oss fortfarande är den ibland häpnadsväckande öppenheten, när han nästan nonchalant erbjuder visdomsord. ”Varaktig är ingen lycka”. ”Jag vet mitt bästa, men väljer / likafullt mitt fördärv.” Förvandlingar infaller ofta efter något övergrepp.    

Mest drabbande kanske i historien om Filomela, som utsätts för serievåldtäkter av sin svåger, den trakiske kungen Terevs. För att hon inte ska skvallra skär han av henne tungan, men hon får sin hämnd genom att väva in avslöjandet på en tygbit som hon skickar till systern. Tillsammans styckar de Terevs son och lurar honom att äta upp barnet, innan de undkommer, förvandlade till fåglar. 

Allt detta ultravåld skildras nu på Björkesons som vanligt klanderfria svenska, som lyckas vara både sakligt strikt och informellt modern. Du har säkert läst utdrag när du gick på gymnasiet, men unna dig denna storartade upplevelse att följa förvandlingarna i sin helhet. Om du läser kan också du i bästa fall förvandlas till något fantasifullt väsen. Värre öden finns nog. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/6 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar