att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 sep. 2018

242, Fredrik Strage, Bonniers


242 är inte bara ett svenskt höjdhoppsrekord från 1987 (Patrik Sjöbergs världsrekord). Det är också klockslaget då jag lägger ut denna text. Och Front 242 är ju namnet på belgiska 80-talspionjärer i genren body, så det är ytterst passande att Fredrik Strage, som gjort så mycket för denna genre, väljer 242 som titel på sin nya samling texter. Det råkar vara just 242 fredagskrönikor från DN, från 2005 till 2017. Eftersom han älskar body lika mycket som han verkar avsky idrott är det ingen vågad gissning att han mer syftar på Front 242 än på Patrik Sjöberg.

Eller? Sjöbergs persona som höjdhoppsstjärna – rebelliskt rökande på innerplan och arrogant självsäker i intervjusituationer – torde ha potential att attrahera Strage, som ofta väljer att skriva om såriga, trasiga artister. Det jag bland annat tycker om är oförutsägbarheten, att han är så bred i sin musiksmak, och hittar något även hos artister som andra ratar (som just body, eller hårdrock, eller framför allt den gotiska rocken, som aldrig fått något erkännande hos Strages kolleger). Eller Turbonegro, vars basist Thomas Seltzer skrivit förord: ett exemplariskt förord, som borde bli stilbildande, fullt av befängda hyperboler som det är. En hyllning, kryddad med elakheter, underbart att läsa. Ett helt kongenialt förord, eftersom hyperbolen är det största (överdrivet största!) verktyget i Strages verktygslåda.


Att skriva intelligent om populärkultur är inte det lättaste. Jag håller Strage som överlägsen bland svenska popsnören, och det beror nog i första hand på hans mod. Han är tillräckligt insatt för att inte bli patetiskt trendängslig – i en smått genialisk gest lyfter han in sin kompis Hipster-Kristofer som ett alibi, för att peka ut det absurda i hipsterismen.

Den modigaste, men också den roligaste. Strage är rolig i kraft av sitt mod, vill jag hävda. Han hittar ofta unika vinklar, och är så snabb i tanken att de blixtrande insikterna inte ens hinner landa innan de slår ned på nästa exempel, nästa referens, nästa allusion eller koppling till något som man inte har en aning om hur han tog sig dit. Han associerar utan skyddsnät. Rolig humor måste gå över gränsen, eller åtminstone testa den, vidröra den ovarsamt, och jag tycker väl att bara en krönika om självmordsbombaren från Tranås kunde ha strukits (den refuserades av DN, men att den publiceras nu åtta år senare är knappast till någons fördel).

Som kompensation får vi några oerhört fina texter. Finstämdhet är kanske inte det första man förknippar Strage med, men när han skriver om sin vän som dog 18 år gammal är det tydligt att det nog bara en tidsfråga innan han överger det här formatet för att söka sig mot andra vyer. Inte för att världen behöver fler journalister som skriver skönlitteratur, men fiktionen skulle nog må bra av ett besök från någon som kan skriva så här våghalsigt och vidlyftigt och komma undan med det.

Åtminstone finns embryon till mer litterära utsvävningar i de krönikor som skildrar vardagslivet, med återkommande gäster som inte bara Hipster-Kristofer utan också Metal-Christoffer, Depeche-Andreas, Klick-Greta, Body-Karin och Biomech-Cornelia. Och på senare år allt fler krönikor om dottern som gillar Dolly Style.  

En mening som kan sägas summera Strages estetik finns i en av kanske lite för många krönikor om vinylskivor. Men den meningen är så gullig att man kan förlåta vissa repetitiva drag: ”Personer som säger att solnedgångar är det vackraste som finns har nog aldrig sett röda sjutumssinglar.”  

När man följt Strage slaviskt på fredagarna blir vissa mönster kristalliserade. Som att han återkommer till vissa ämnen lite för ofta. Eller att han är lite för förtjust i cirkelkompositionen, det vill säga att den sista meningen knyter an till den första. Det här urvalet sållar bort en del sådana skönhetsfläckar, men ger fortfarande en rättvis bild av kontinuiteten i hans skrivande. Svårare är det att fördra att en i andra sammanhang så pedantisk skribent stavar fel på det viktiga namnet Stendhal.

Men det är grinigt att klaga på sådant, när resten är så generöst fördelad. Strage rör sig gärna i utkanten av det populäraste, vid det som befinner sig längst ut i den svans som Chris Anderson kallade The Long Tail. Där berättar han med den entusiasm och förtjusning som bara tillkommer den som bryr sig på riktigt om öden som nästan alltid är fascinerande. Och när han tar sig an det populäraste, som Tomas Ledin, gör han det med en oväntad vinkel, det vill säga Ledins relation till Satan. En krönika som jag är villig att ta gift på utgör denna samlings greatest hit.  

Det är ett skrivande som tar ställning, som äntligen beskriver ”det groteskt överskattade Oasis”. Den typen av sälta behövs hos någon som annars sockrar sina texter så gravt, och även i efterordets intervju med sig själv liknar sina texter vid godis.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar