En familj flyttar
från USA till Sverige. Pappan har fått jobb som gästforskare på ett
universitet. Mamman har varit lärare, men är hemmafru. Döttrarna försöker
anpassa sig, den något äldre går till simhallen och tränar. Men man anar genast
oråd. Föräldrarna pratar inte med varandra, sluter sig allt mer i egna världar.
Något obehagligt håller på att hända, men trots att jag alltså anar oråd är jag
ändå inte beredd på vad som sker mitt i boken, när katastrofen spelas ut och
träffar mig rätt i bröstet.
I Cilla Naumanns
nya roman Den oändliga familjen
berättas skeendet från tre perspektiv: först den äldre dotterns, sedan en
grannflickas, och till sist mammans. Det är snillrikt gjort, och ger ständigt
nya mönster i den bild som långsamt framkallas. Det finns som vanligt hos
Naumann en genuin känsla för alla aspekter av det mänskliga psyket. Hon har
skrivit en ödesmättad roman, som blir så oerhört drabbande i sin trovärdighet
tack vare att förloppet är så vardagligt och att det framförs så lågintensivt
och odramatiskt.
(Också publicerad i
Vi 10/18)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar