att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 sep. 2018

Den oändliga familjen, Cilla Naumann, Bonniers


En familj flyttar från USA till Sverige. Pappan har fått jobb som gästforskare på ett universitet. Mamman har varit lärare, men är hemmafru. Döttrarna försöker anpassa sig, den något äldre går till simhallen och tränar. Men man anar genast oråd. Föräldrarna pratar inte med varandra, sluter sig allt mer i egna världar. Något obehagligt håller på att hända, men trots att jag alltså anar oråd är jag ändå inte beredd på vad som sker mitt i boken, när katastrofen spelas ut och träffar mig rätt i bröstet.

I Cilla Naumanns nya roman Den oändliga familjen berättas skeendet från tre perspektiv: först den äldre dotterns, sedan en grannflickas, och till sist mammans. Det är snillrikt gjort, och ger ständigt nya mönster i den bild som långsamt framkallas. Det finns som vanligt hos Naumann en genuin känsla för alla aspekter av det mänskliga psyket. Hon har skrivit en ödesmättad roman, som blir så oerhört drabbande i sin trovärdighet tack vare att förloppet är så vardagligt och att det framförs så lågintensivt och odramatiskt.

(Också publicerad i Vi 10/18)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar