att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

26 sep. 2018

Författarlivet, Virginia Woolf, översättning Rebecca Alsberg, Ellerströms


Virginia Woolf är en författare som nya läsare ständigt hittar fram till, ofta beroende på att hennes namn åberopas i debatter. Fast med undantag för Ett eget rum är det nog romanerna som lockar läsarna, vilket kan vara lite tråkigt, då det är först i skenet av hennes essäer insatserna som fiktionsförfattare blir tydliga. När jag skrev min korta bok om Woolf 2010 fanns bara ett njuggt axplock av icke-fiktion, representerat av den ultratunna Det lutande tornet och en god dos självbiografiskt i dagboksurval och självbiografiska skisser, förutom då Ett eget rum och Tre guineas.

Tack vare Ellerströms finns nu äntligen ett relativt fylligt urval av denna essäistik, samlad i totalt fem volymer som började ges ut 2009. Sista boken heter Författarlivet, och syftet är att spegla Woolfs strävan att kombinera skrivandet med livet. Men som vanligt hos denna författare ger sig tankar på flykt, och det bästa är att läsa de fem böckerna som kommunicerande kärl, att idéer rör sig mellan dem, att när hon skriver om livet handlar det lika mycket om skrivandet, och vice versa.


Här finns tolv essäer av varierande längd, det som håller dem samman är de paradoxer som utgör Woolfs stil. Hon är elitistisk likväl som vardaglig, abstrakt likväl som konkret, allvarlig likväl som lekfull, stram likväl som sinnlig. Hon har kallats exklusiv, men det är hon ju bara för dem som inte läser henne: ju mer jag läser, desto mer inkluderande blir hon. Till de paradoxer som förenas i henne hör att hon är både konsekvent och motsägelsefull, genom att hysa bestämda åsikter samtidigt som hon gör sig öppen för mothugg, för dialog, för intryck från andra.

Hon är en skicklig läsare, något som inte kan betonas tillräckligt, men också en skicklig betraktare av livet: det sociala spelet mellan människorna, likväl som den egna personligheten, som hon använder som exempel utan att bli självcentrerad.  Varför är hon så bra? Hon tänker irrationellt, och fick mer eller mindre uppfinna sitt skrivande, eftersom det inte riktigt existerade. Man kan visserligen läsa henne som en mix av 1800-talets realistiska roman och modernismens upptåg, men det är som om hon kapar banden både bakåt och till samtiden. Att jämföra henne med sina samtida är inte smickrande för dem: deras böcker har nästan undantagslöst åldrats dåligt – åtminstone betydligt sämre än de 1800-talsromaner de försökte skjuta i sank.

Men hon är också rolig, något hon aldrig kallades när jag fick höra talas om henne i min ungdom. Hon vågar sätta både sig själv och det hon skriver om på spel, vågar risken att tappa bort sig när hon behandlar ett ämne. Hon gör det genom ett tänkande som inte alltid söker samförstånd och bekräftelse, utan i högre grad inspirerar till eget tänkande. Den som är fullt uppriktig kan kosta på sig lättsinnet.

Så låter Woolf essän ”En greves niece” handla om hur vi saknar genuina berättelser från både över- och underklassen. I verkligheten var hon inte överdrivet förtjust i D.H. Lawrence som arbetarklassförfattare, men till hennes försvar var väl inte arbetarlitteraturen särskilt utvecklad 1928, ens i Sverige (först året därpå debuterade Harry Martinson). En kultur som skildrar mångfalden skulle dröja ännu längre, en bit in på 2000-talet får man nog säga.

Att äntligen få läsa den humoristiska ”Brev till en ung poet” på svenska är väldigt roligt. Här finns gott om goda råd: ”det är omöjligt att läsa för mycket. […] för guds skull, ge inte ut någonting förrän du fyllt trettio.” De unga poeter hon ger kritik förtjänar ett omnämnande, för av de fyra heter tre W.H. Auden, Cecil Day Lewis och Stephen Spender. Att hon så tidigt lokaliserade tre av de poeter som skulle höra till 1900-talets mest tongivande i brittisk poesi är häpnadsväckande: de var 25, 28 och 23 när hon skrev essän.

Dessutom: att få kritik av Woolf är ur många aspekter mer hedervärt än att få beröm från andra kritiker. Hon lyckas mildra kritiken, och framför allt vara generös nog att peka på förtjänsterna i de delar hon kritiserar. Det är nästan så att man önskar att man hade skrivit något på den tiden för att få ynnesten att bli avfärdad på ett så elegant sätt. 

Hennes skrivande är fullt av klarsynthet och hon är konstant underhållande. Ibland har hon fel, som när hon skriver om övernaturligheten i prosan och antar att ”Mrs Radcliffe” kommer att försvinna ur litteraturhistorien, då den gotiska romanen nog har starkare status nu än för hundra år sedan – essän skrevs 1918.   

Essän om ”Middlebrows” (se där en av de mest svåröversatta glosorna från engelskan) skildrar det intellektuella klassamhället, där Woolf driver tesen att det endast är hos eliten eller hos folket den äkta konsten finns, eftersom de som befinner sig i mitten är för medelmåttiga, helt enkelt för mediokra. Den här essän torde fungera som energigivare åt våra ibland måttligt intressanta kulturdebatter, även om jag är fundersam på om det ens går att särskilja de intellektuella klasserna längre – har inte allt fösts ihop till mitten, och gjort oss olämpligt ointressanta? Angreppet på slätstrukenheten är hätskt och skojfriskt på samma gång.

I förordet skriver Jonas Ellerströms om det speciella tonfallet hos Woolf, den markanta och lätt urskiljbara rösten som hon tar till när hon skriver. Att likna någons skrivande med att hen tänker högt är sällan gott beröm, men det är så hon gör: hon låter tanken färdas, och fångar infallen medan de passerar, och sätter ut sina utsökta kommatecken och semikolon för att vägleda läsaren genom sina ibland långa meningar, långa av nödvändighet då en tanke sällan meddelar sig i distinkt form – den är ett sonderande, en resa genom psyket, och associationer läggs till utan inbördes rangordning.

Rebecca Alsbergs översättning är prisvärd, då den oftast lyckas överföra den här krångliga men läsbara stilen och göra den inte mindre krånglig och inte ens mindre läsbar, tack vare lyhördhet för idiosynkrasier och helt enkelt egenheter. Dock låter en del av ordvalen lite för käckt inställsamma – i original är Woolf oftast neutral, och är det något hon saknar som författare är det förmågan att skriva bra dialog. Därför blir jag fundersam över att hon här säger ”ett sprillans nytt ord” (”a brand new word”). Lika illa är det nog när Alsberg väljer att låta henne säga: ”Jag känner att det skär.” (”I feel a jar.”) Jar syftar ju mer på stöten, det som förstärks i fortsättningen: ”I feel a jar. I feel a shock.” Då kunde kanske hon på svenska säga: ”Jag känner en stöt. Jag känner att jag skakar.” Att det ”skär” låter för mig lite för mycket som klichén ”Jag känner att det skaver.”

Men det är alltför lätt att hitta enstaka fadäser, som helhet är översättningen imponerande och den håller ihop detta sällsamma skrivande på ett ypperligt sätt. Så kan jag också uppfatta ordvalet ”fruga” när det förekommer, för även om det är ett pejorativt ord nu var det väl neutralt under den svunna tiden som essäerna återger. Tack vare de här fem tunna volymerna får vi nu en mer komplex och fördjupad bild av Virginia Woolf. De enskilda perspektiven till trots hör de definitivt samman, och ska läsas i sin helhet. Då lär man sig mycket om både litteraturen och om livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar