att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 sep. 2018

Mamma är galen och pappa är full, Fredrik Sjöberg, Bonniers


Det gnälls ju lite till mans över det usla läget för den svenska essäkonsten. Att det finns undantag förhindrar inte att det generella läget ter sig dystert. Exempelvis: en Sven Anders Johansson (Det cyniska tillståndet) gör ingen sommar. Som jag ser problemet beror det på att svenska författare i denna genre gravt missförstår essäns uppsåt: antingen skriver de för pedantiskt och lärt, eller så skriver de för slarvigt och oinsatt – det blir antingen för akademiskt eller för journalistiskt. För opersonligt. Et cetera.

Ett undantag är förstås Fredrik Sjöberg, som har den närmast unika förmågan att kombinera genrens närhet till att vara disträ med en förbluffande skärpa. Personlig och ändå allmän. Nu utkommer han med en till det yttre blygsam bok: Mamma är galen och pappa är full, som tar sin utgångspunkt i en målning av den bortglömde danske konstnären Anton Dich.


På målningen från 1921 syns två okynniga tjejer. De är kusinerna Hanna Gottowt och Eva Arosenius. Ja, hon till höger är alltså Lillan från Ivar Arosenius geniala barnbok Kattresan – mitt nystan in i läsningens labyrint, den bok som jag nötte sönder med mina femåriga händer och lärde mig typ allt jag behövde om inlevelse och karaktärsutveckling, för att inte tala om språkets uttryckskonst.

Sjöbergs bok ger många insikter, och han låter sin egen tanke ströva. Tids nog anländer den till något väsentligt, och den lyckas plocka åt sig avgörande saker på vägen. Associationsbanorna må förefalla krokiga, men när slumpen styr får man inte vara för kräsen.

I förlängningen blir det som att läsa en roman om de två kusinerna, och deras märkliga öden bland konstnärer och konstnärssjälar, med Dich som en närvarande frånvarande huvudperson. Sjöberg antar rollen som berättare, och kallar sig jägare – en som jagar rätt på konstverk och artefakter knutna till denna danske konstnär i skymundan (endast två av hans verk finns på museum, varav ett i Moderna Museets oöverskådliga arkiv). I enlighet med denna jägarmetafor kallas de upptäckta konstverken för byten och Sjöbergs medhjälpare för drevkarlar.

Det blir en invecklad familjekrönika, som inte underlättas av att flera delar samma namn (Eva). Lillan, en av evorna, blev 98 år gammal, blev också avbildad av den betydligt kändare Modigliani. Sjöberg föredrar, med all rätt, Dichs version, kanske för att hon där befinner sig i en märklig ställning till kusinen Anna – både beroende av henne och självständig, både nära och avlägsnad från henne. Sjöberg växlar anekdoter ur sitt eget liv – sparsamt – med berättelser från släkten Arosenius – mer rikhaltigt. Det skulle bli så att Ivar Arosenius och Anton Dich fick barn med samma kvinna.

Sjöberg skriver med integritet om sin egen forskning, hur han lägger beslag på ett av Dichs porträtt av poeten Blaise Cendrars, och trotsar påtryckningar från Cendrarskännare som vill sprida porträttet. Först i denna bok blir det tillgängligt (sid 79). Vad vi också får är långa utvikningar. Inte bara om Cendrars, utan också om Gerda Wegener (känd från filmen The Danish Girl), om filateli, om film (som han klädsamt nog avskyr), om tennis, om modernismen, om alkoholen (full av sanningar), om tallarna på italienska landsbygden, och om en del annat.

Titeln härstammar från en återgiven replik från Lillan, och pappan i det fallet var då inte den biologiska Ivar utan styvpappan Anton. Han lär ha druckit en del, men det är ett mönster hos de flesta manliga konstnärstyper som passerar revy här. Jag tycker nog att Sjöbergs utläggning om alkoholen hör till bokens starkare partier, blir en miniessä, och kanske hade jag önskat mig mer av liknande partier: en personlig insats, ett mod i skrivandet. Nu blir det i övrigt mycket som påminner om kalenderbitarens nit, och aningen utmattande för någon som inte är riktigt lika insatt i familjens märkliga öden.

Vi får också veta att Hanna hade en kortare romans med Brecht, även om den också kan ha stannat vid att han gav henne ett kakrecept från sin mor. Mycket är eventuellt i den här boken, och det är förstås också så det ska vara: det här är minst av allt en biografi. Vad vi får i stället är ett skrivande i lojalitet med Frithiof Nilsson Piratens motto: ”Allt i denna bok är fri fantasi. Endast överdrifterna äro hämtade från verkligheten.”  

Ibland får jag intryck av att Sjöberg helt enkelt tröttnar på alla sanningsanspråk och testar läsarens inbillningsförmåga. Låt gå för det, jag väljer att inte alltid ta honom på orden, utan förlitar mig på den allmänna känslan. Den övertygar desto mer, och låter hans bok vara lika mycket bagatell som ädelsten. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar