I snart 60 år har
Claes Andersson varit en central röst i den finlandssvenska poesin. Även om
hans liv nu ”är på slutrakan” som han osentimentalt skriver i en av dikterna i
nya samlingen Det underjordiska
utsiktstornet finns all anledning att ta till sig hans dikter. De är kärva,
men också varma, och arbetar med motsägelser och paradoxer för att nå fram till
bistra sanningar. Den politiska indignationen är påtaglig (Andersson var
kulturminister i Finland på 90-talet).
I den här samlingen
finns fosterländska dikter, där ironin är bitande, en kort hyllning till UKON,
och tolv dikter som tar sin avstamp i just åren som politiker. Men också några
kursivt skrivna drömmar, fulla av absurditet, barnsligt skoj och sexualitet.
Och en och annan vass dikt som tar strid mot förenklingarnas onyanserade
världsbild: ”Det är viktigt att författaren lämnar bort det som framgår utan
att det skrivs / Liksom författaren måste förstå vad läsaren vet men kanske
inte vill veta”. Just därför att förenklingar blivit så vanliga ser jag värdet
i att läsa Anderssons dikter.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 21/9 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.