att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 okt. 2016

Sånger utan ord, Paul Verlaine, översättning Elias Wraak, Alastor Press


”Och nu, rakt ner i Lyckans svalg!”

Det finns relativt lite översatt till svenska av Paul Verlaine (1844-1896). Gunnar Ekelöf hoppade över honom, trots att han intresserade sig för andra lika perfida men rätt perifera fransoser. Erik Blomberg översatte bara någon enstaka dikt, Hjalmar Gullberg, nä jag vet inte, Johannes Edfeldt, också någon enstaka dikt … Känd är förstås hans stämningsfyllda rad ”Il pleure dans mon coeur” (”Det gråter i mitt hjärta”), men utöver det tror jag inte att jag har läst nämnvärt mycket av Verlaine.

Desto mer glädjande då med den urvalsvolym som nu i höst ges ut av Alastor Press, ett förlag som nästan uteslutande satsar på franskt sent 1800-tal. Sånger utan ord är en av årets få utsökta böcker på svenska, suveränt formgiven av Beatrice Bohman, stilrent in i typsnittet och de gulliga vinjetterna.


Fast nu är ju inte Verlaine den gulligaste av poeter, utan mer åt det fördömda hållet – se hans skrift De fördömda poeterna, som samma förlag utgav 2004. Både den och denna har översatts av den nitiske Elias Wraak, som 98 år gammal än en gång visar att ålder bara är en siffra.

Det är mycket i den här lilla tvåspråkiga skriften som gör mig munter. Poeten Paul Verlaine pendlar mellan synden och botgöringen. Som bekant lärde han känna den tio år yngre Rimbaud, och övergav hastigt och olustigt sin hustru för att rumla runt med Rimbaud och sedermera försöka skjuta sig fri från pojkspolingen. Efter att ha avtjänat ett och ett halvt år i fängelse är han stundtals starkt troende, stundtals författare till pornografi. Kampen mot Gud är kanske lite tröttsam eller tjatig. Han är ihoptvinnad med Rimbaud – för evigt ihop, för evigt isär …

Verlaines kynne hör till det passiva slaget. Hans melankoli och dragning till förgängligheten gör sig bra i dikterna. Visst, det är influerat av Baudelaires pessimism, och ibland lite väl osjälvständigt, men det är en tillräckligt utförlig bok för att urvalet ska visa fler sidor av poeten än imitatören. Det finns en livsleda här, men också en stolthet, ett trots, en hållning av att finna sig i de eländiga skärvor som livet pytsar ut. 

Två saker kan sägas om Verlaines dikter. Dels är de starkt tidsbundna. Att läsa dem innebär en förflyttning i tid, och det är uppenbart att han skildrar sin tids värderingar. En varning: han är en privilegierad vit man, en rätt gnällig farbror, så tänk på det om du vill anlägga vår tids moral och värderingar. En rekommendation: det är till bokens fördel att läsa den medan du röker en cigarr. Jag uppskattar att dikterna tjänar på det.    

Det här med tidsandan kan ju vara något du antingen gillar eller förkastar. Gillar man 1800-talet är det här förmodligen guld värt, och jag måste erkänna att jag verkligen gillar den här tidsepoken och dess estetik. Därför blir min värdering färgad av denna faiblesse. Några av de pornografiska dikterna kunde jag kanske ha undvarat, men de bidrar väl till helhetsbilden av poeten.

Men jag kan också irritera mig på den typ av akademiska rundgång som befäster bilden av Verlaine som en försumbar poet. Liknande omdömen fälls om exempelvis Byrons dikter, som ju definitivt är bättre än sitt rykte. Verlaine hamnar förstås i skuggan av Baudelaire, Rimbaud och Mallarmé, men den här boken visar att han minsann tål att läsas ändå. Man kan jämföra med hur Rut Hillarps 40-talsdikter i den svenska litteraturhistorien inte fått uppmärksamhet i förhållande till hur Lindegren, Vennberg, Aspenström med flera behandlats. Sanningen är mer komplex än vad läroböckerna förmedlar.

Det andra som kan sägas om Verlaine (här skulle en normal skribent ha skrivit det andra "dels ..."): det finns enstaka dikter hos Verlaine som pekar fram mot modernismen, hur tidsbunda de än kan kallas (dialogdikten ”Sentimentalt samtal”), och även om det är en dekadent symbolism som dominerar dikternas tonfall finns en lika stark dragning till benhård realism. Ja, det här är dikter som visar hur romantiken mindre slår blå dunster i ögonen på läsaren, och mer visar värdet i den krassa realismen. Främst är det ärligheten som blir slutintrycket av att läsa de här dikterna. Då är det som att Verlaine överskrider sin egen begåvning, som om han drabbas av en ofrivillig inspiration som gör dikterna bättre än intentionen avsåg. 

I några landskapsdikter finns också en typ av originalitet som genast visar att det här är dikter som lever, makalöst nog fortfarande, eller kanske lever mer nu än de skrevs. I rader som dessa: ”Sommarens platta sol bredde strålar av smör / på en slätt lika torr som sönderrostat bröd.” Överhuvudtaget är han bra på att skriva misären, ge den rätta proportioner, och den kombineras fint med otåligheten i en del av de andra dikterna.

Det finns ju en uppriktighet i hans bryderier. De insikter han når är dyrköpta, och ska inte underskattas. Verlaine bejakar det irrationella, det barnsliga, och den passiva olyckan (den olyckliga passiviteten). Även om Wraak måste offra ett och annat rim imponeras jag av hur naturliga rimmen faller, både på svenska och franska. 

Jag kan också känna att det är dikter som har saknats på svenska. Nog för att det har funnits en och annan svensk poet, en Ola Hansson, en Emil Kleen, en Vilhelm Ekelund, som har läst och tagit intryck av Verlaine. Ändå kan jag sakna det här tonfallet i den svenska poesin, ett nytt idiom.

2 kommentarer:

  1. Hållwr verkligen med om att detta är årets utgivning!
    Påpekas att Elias Wraak är en fiktiv person, vem som döljer sig bakom namnet är oklart
    sv.wikipedia.org/wiki/Elias_Wraak

    SvaraRadera
  2. Haha, jo, jag känner till en del om teorierna kring Elias Wraaks identitet ...

    SvaraRadera