att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 okt. 2016

Depressiv kärlek. En social patologi, Emma Engdahl, Daidalos


Det finns åtskilliga böcker på temat negativ eller destruktiv kärlek – googla fram dem, jag orkar inte skedmata dig med titlarna. Emma Engdahl, sociolog, har skrivit Depressiv kärlek, som jag har läst med visst intresse och viss bestörtning. Hon betonar kärlekens sjukliga sida, därav undertiteln ”En social patologi”, med en slags kärlekskonsensus som föremål för denna studie. En konsensus om kärleken som dålig.

Därmed anlägger hon ett sociologiskt perspektiv, och visar hur kapitalismen mer eller mindre har tvingat fram en anpassning till kärlekens fördärv. För känslor är farliga grejer. Och nog är hon något på spåren med kapitalismens skadeverkan på kärleken.


Om du inte orkar googla: Eva Illouz har skrivit böcker i ämnet, och blir här en tidig referenspunkt. En av rätt många. Någon säger si, en annan säger så, och det är ryckiga associationsbanor som kopplar ihop de olika källorna. En litteraturlista hade dessutom underlättat, istället för den ofullständiga fotnotsapparaten där källorna inte alltid går att spåra.

Nog är det intressant att läsa en bok om depressiv kärlek, men Engdahl skulle behöva skriva mer spännande. Ofta blir hennes referenser godtyckliga eller slumpmässiga, och ibland rentav självgenererande. Som när hon skriver om poeter som söker jämförelser mellan det som är botten i sig själv och i andra, och anger Ekelöf som exempel. Eller några slumpmässiga val av citat från rocklåtar.

Från Roland Barthes till Robert Burton, från tinder till – tindersticks? Nä, faktiskt inte, hon nöjer sig med Thåström. Tindersticks hade varit bra, svårt att tänka sig mer övertygande kärleksdepression än i deras ”Another Night In”: ”Doesn't matter where she is tonight / Or with whoever she spends her time / If these arms were meant to hold her / They were never meant to hold her so tight”.

Ibland blir det lite Magnus Uggla, ibland lite Vanity Fair. Det känns som att Engdahl är osäker på vilken hennes läsekrets är. Hon läser Kristeva på engelska, och presenterar sina källor slarvigt. Foucault blir ”filosofen Michel Foucault” medan Kristeva bara blir ”Kristeva”. När Fröken Julie citeras ser det ut som att Strindberg skrivit en roman. Att citera Joakim Bergs låt ”Händerna mot himlen” med Petra Marklund som upphovsman är tveksam efterforskning. Och en skakig bokstavlig översättning av Sylvia Plaths hårt formmässiga villanell ”Mad Girl’s Love Song” i prosaform imponerar knappast.  

Och det är ju det här med att leda saker i bevis: sådant låter sig göras smidigt när man har facit i hand, och Engdahl har alltid klart för sig vart hon vill komma. Hon gör det med hjälp av något okonventionella metoder, som inte heller imponerar. Det blir framtunga syllogismer.  

De långa fallbeskrivningarna dominerar, med utdrag ur sms-konversationer som åtminstone ibland tillhör de längsta sms jag har läst (är det inte snarare utskrifter av e-post?). Här smyglyssnar forskaren Engdahl på privata samtal, nedskrivna konversationer, och påfallande ofta är informanterna akademiker – professorer i hennes egen ålder och uppåt. Gud allena vet hur många av dem som heter Ann Heberlein.

Att koppla den här metoden till Bachtins polyfona stil blir lite förmätet. I stället för konventionella intervjuer rör det sig om ett slags wallfraffande. Fast det blir en aning för privat narcissistiskt när hon berättar om en taxichaufför som flirtar med henne. I denna långa inledning skriver också Engdahl med en märklig reservation att texten, på grund av polyfonin, ”[i]bland är […] direkt krävande att läsa”, men det vet jag inte om jag håller med om; det är liksom inte Heidegger-prosa vi talar om här. Snarare en påfallande muntlig prosa, ibland slarvig, ibland genomtänkt. Så som tal gärna blir.

(I en av utskrifterna läser jag fel, när en av de förälskade skriver i ett sms: ”Vi ska bli varandras.” Min felläsning: jag missar det avslutande ”s”-et. Så uttalar sig en av de ”disputerade”, och visst, men nog hade det varit mer originellt om hen hade skrivit ”Vi ska bli varandra”, det som är den rimligare utgångspunkten i en förälskelse. Inte att bli ”varandras”, för det är ju en banal kliché, typ att säga ”Jag älskar dig.” Att däremot anspela på Emily Brontës ord, och säga: ”Jag är dig” – det är sublimt.)  

Som så ofta med sådana här böcker verkar kapitlen ha skrivits för olika sammanhang. När Engdahl skriver om Burton, vars standardverk The Anatomy of Melancholy får en presentation, är det folkbildande och tydligt, men annars är övergångarna abrupta och dåligt genomtänkta. Två gånger antyds en självmordsvåg efter Goethes roman om Werther, vilket ju är en onödig myt att fortsätta sprida.

Fast det kanske märkligaste av allt (förutom det amatörmässiga omslaget) är de två slutsatser som boken innehåller. Jag blir inte klok på någondera.

”Depressiv kärlek är en ny (est)etik som sätter såväl det personliga lidandet som sexualiteten och kärleken i centrum och dessutom slår mynt av det. […] Så vitt jag kan se är det endast så vi kan undslippa den typ av överaktivitet som gör att vi till slut går på tomgång – fixerade i ett krampaktigt (est)etiskt uttryck för vantrivsel i en kultur som inte längre är vår och inte heller har framtiden för sig.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar