att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 okt. 2016

Berättelse om ett äktenskap, Geir Gulliksen, översättning Urban Andersson, Weyler


”Every love story is a ghost story”, löd en av David Foster Wallaces kryptiska notifikationer. Verkligen: kärleken dricker upp alla kyssar som spökena utbyter.

I skrift, alltså, kärleksskriften, denna tåliga genre. Och skrift är vad vi har, vad norske Geir Gulliksen har och tar till hjälp när han med sin roman Berättelse om ett äktenskap skriver skilsmässoromanen, denna väldokumenterade genre. Det har redan gått fel, och romanen kretsar kring ett ”varför”, fast svaret är givet på förhand. Mannen – Jon – har gett kvinnan – ”Timmy” – för fria tyglar. När han upptäcker att hon attraheras av en kollega på jobbet uppmuntrar han henne, inbillar sig att det ska göra henne mer attraktiv och att deras kärlek är så stark – ja, unik – att den klarar denna påfrestning.  


Nu går ju inte det här så bra, naturligt nog. För kärleken är ett lätt byte för svartsjukan. Orden ”it’s not like any other love, this one is different, because it’s us” gäller ju inte. Hon träffar en Harald, som springer och klättrar (på väggar?). Man kan uppfatta Jon som provocerande medgörlig – en undfallande toffel, men så enkelt kan inte romanens ekvation lösas. Han är möjligen överdrivet konflikträdd, men också autentisk i sin tilltro till det de har tillsammans, alltså något unikt. De är ju ett intellektuellt par, belevade – hon läkare, han journalist.  

Gulliksen gör något så ovanligt med den här romanen – han försöker konkretisera och göra kärleken begriplig. Två saker som han sätter på spel: dels skriver han utifrån kvinnans perspektiv. Jon sätter sig in i Timmys liv, upplever hennes erfarenheter och förmedlar hennes tankar. Går det? Aris Fioretos gjorde ett heroiskt och mycket lyckat försök med romanen Mary förra året, och jag är nästan lika övertygad av Gulliksens försök.

Dels utmanar han våra traditionella könsrollsstereotyper. Vi inbillar oss att vi är så himla toleranta och vidsynta, men fortfarande finns oskrivna regler kring vad som är acceptabelt för män och kvinnor. Tydligast blir det när Jon görs till en stereotyp kvinna som sköter marktjänsten medan Timmy agerar ut det typiskt manliga beteendet, och kommer hem till välstädat hus och väldoftande mat som väntar på köksbordet. Han lagar maten, och hon skär upp steken (som i ett amerikanskt 50-talshem). Som för att förstärka det absurda i situationen läser hemmafrun Jon Simone de Beauvoir i väntan på att den otrogna hustrun ska komma hem.

Gulliksen vet hela tiden vad han gör, och det är farligt för en författare. Att jag ändå så att sägas duperas att gilla hans roman beror i hög grad på att han skriver så förtätat och med en sympatisk öppenhet inför ämnets komplexitet. Han visar hur relationer är beroende av maktbalans, om över- och underordning, något som görs tydligt i flera av romanens sexscener, som lyckas vara både närgångna och grafiska samtidigt som de är helt avdramatiserade.  

Vi talar om romaner som suddar ut gränsen mellan fiktion och verklighet. Egentligen gör alla bra romaner samma sak: ger oss en ny bild av verkligheten, en sannare bild än någon annan konstform lyckas förmedla (sorry, tv-serien). Att författaren skilt sig två gånger blir irrelevant för hur hans roman uppfattas av läsaren, och likaså hur mycket av dessa erfarenheter han tar med sig in i sin fiktiva berättelse. Jag kunde svara ”allt och inget” på den frågan.  

Det viktiga finns i Gulliksens tonfall, som låter Jon träda fram och ta plats och bli en minnesvärd karaktär med sin helt egna röst. Den är verserad, artig, och även om den är nedtonat sval döljer den förstås känslor som är så starka att han vet att de skulle förgöra honom om han släppte fram dem.

Därför hålls de tillbaka, och bidrar till att den här romanen blir något helt annat än exempelvis Martina Haags dundersuccé i samma ämne, Det är något som inte stämmer. Hur lovvärd den än är förblir den något som bara bekräftar en bild av huvudpersonen som det trevliga offret för den otrevliges svinaktigheter. Gulliksen gör ämnet så mycket mer ambiguöst, och faktiskt också mer sorgligt. De avslutande scenerna går så långt in i eländet att det hör till årets mest drabbande läsningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar