att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 okt. 2016

Ta himmeriket med våld, Flannery O’Connor, översättning Görgen Antonsson, Bakhåll


Flannery O’Connor skriver ofta om barn, eller om karaktärer på gränsen till vuxenlivet. I sin andra roman The Violent Bear It Away från 1960 heter han Tarwater, och är en 14-årig vilsen grabb, med vissa likheter med debutromanen Wise Bloods vilsna tonåring Hazel Motes.

Efter att ha översatt de två novellsamlingarna utkommer nu på Bakhåll författarens andra och sista roman, i en ny svensk översättning av Görgen Antonsson. Den första översättningen är från 1967. Då hette den Och stormen för oss vidare. Och nu: Ta himmelriket med våld. Titeln är givetvis biblisk, ur Mattheus evangelium 11:12, och även om den nu låter både coolare och mer korrekt på svenska är det en märklig eftergift att den därför måste citera ur Bibel 2000, en textversion som ligger långt från O’Connors stilistiska ideal.


För det måste sägas: det här är en författare som trivs med de burdusa och kategoriska utsagorna. Det hårda språket speglar den hårda miljön. En hård miljö. Är den rättvis? Bara i den mån att rättvisan är lika blind som skoningslös.

Tarwater har ett uppdrag att fullborda. Han tänder eld på sin ett hus och sticker därifrån och lämnar liket av sin gammelmorbror. Han söker upp sin morbror, skolläraren Rayber, och dennes mer eller mindre debile son Bishop. Rastlöse Tarwater liftar med en man i en lavendelblå och gräddvit bil, en otäcking som våldtar honom och slänger ut honom i skogen, naken så när som på sina skor.

Varför går hon så långt in i våldsspiralen? Det har framförts åtskillig kritik mot hur hon väljer våldet som en förenklad lösning till så många av sina noveller. Dock finns det ett anspråk att skildra realism i just den här våldtäkten: att lifta med första bästa är vådligt, och O’Connor låter sina karaktärer pendla mellan blindhet och närsynthet inför livets realiteter. Hon har sanningsanspråk, men om Emily Dickinson – en annan avog amerikansk författare – hävdar att vi ska säga sanningen lutande, gör O’Connor en annan tolkning, och menar att vi ska säga sanningen förvrängd. Hon kan sägas skriva knasig realism.     

Vad är det för uppdrag? Gudskallelsen, och den förvirring som uppstår, för att inte säga den orättvisa galenskap som uppstår när rösterna kräver insatser på predikantområdet hos de drabbade stackarna som måste förhålla sig till det betungande arvet efter tidigare generationers insatser.

I Wise Blood formuleras karaktärens dilemma slagkraftigt: ”Where you come from is gone, where you thought you were going to never was there, and where you are is no good unless you can get away from it.” Så även i Ta himmelriket med våld, som utplånar hemmet och de hemmavarande. Det finns inget att lita på hos O’Connor. Konflikten mellan ideal och verklighet är hennes ärende, och den brist på respekt som medmänniskorna förevisar. 

Det är svårt att nagla fast det katolska budskapet i O’Connors besynnerliga värld. Att profetera går i arv, men man kan också säga att mycket av konflikterna i hennes verk – inte minst i flertalet av novellerna – är hur en människas identitet både är beroende av förfäderna och omöjlig att helt frigöra sig från detta beroende. Den du är blir alltid en spegling av vem din förälder är, och inte minst din far- eller morförälder. Relationen inom familjen är vad O’Connor lägger det mesta av sitt krut på.

Konflikter mellan de olika generationerna, alltså. Konflikter som bara kan lösas med våld. O’Connors sympatier ligger ofta – men inte alltid – på barnets sida, som ännu inte förstörts av att umgås med den rigida och dogmatiska vuxenvärlden. Det som intresserar henne är identiteten: vad återstår av mig om jag inte kan slå mig fri – just slå mig fri – från vuxenvärldens krav? Kampen om herraväldet, och hur det konkret är att gå i någon annans fotspår. Hennes karaktärer tvingas vara någon annan, tvingas påverkas av andra, och fängelset är nog den bästa metaforen för att beskriva hennes världssyn. (”The World For Our Prison Framed” hette min C-uppsats om O’Connor på universitetet.)

O’Connor skriver i parodins och karikatyrens ärenden, och det är, som Therese Eriksson påminner oss om i sitt förord, viktigt att ta fasta på hennes tidiga karriär som karikatyrtecknare som high school-elev. Karikatyrerna hjälper henne att skapa ny resonans, genom att blottlägga det som blir uppenbart i kontrasternas värld.

Ta himmelriket med våld är ändå, med sina överdrifter intakta, en något mer balanserad roman än den smått hysteriska Wise Blood (som översattes av Arthur Isfelt i början av 2000-talet, en översättning som tyvärr inte pryder hans gärning som översättare). Tidigare översättningar av O’Connor har normaliserat hennes egenheter, men Antonsson följer oftast det kärvt talspråkliga, utan att dona med någon hemsnickrad svensk dialekt.

Han är också den sjätte översättaren av O’Connor, och det säger något om svårigheten i att ge det här besynnerligt hårda språket ett passande svenskt idiom. Titeln till denna hennes andra roman är ett kapitel i sig – The Violent Bear It Away – och som gav upphov till skämt när läsare frågade efter den i bokhandeln. O’Connor själv brukade återge historien om en läsare som hade frågat efter den där boken om björnen som sprang iväg med alltihopa (”The Bear That Ran Away With It All”). Nu har vi alltså två svenska titlar att förhålla sig till. Carl Sundell, som översatte romanen 1967, var en oerhört flitig översättare av främst deckare (samt Ian Flemings två första romaner om James Bond), med cirka 100 titlar på sitt CV mellan 1949 och 1964. I den gamla upplagan (Gebers) finns J.M.G. Le Clézios fina förord, som betonar att alla människor har en själ: ”Historien om Tarwater är slutligen den om alla barn, som brutalt bringas att upptäcka hatet, lögnen, våldet. Den börjar med en hädelse och slutar med en skymf.”

Nu har Bakhåll inlett en serie med O’Connors böcker, och efter de två novellsamlingarna, översatta av Ida Jonsson respektive Martin Pettersson (ett urval hade översatts 1981 av Caj Lundgren), är tiden nu kommen till romanen, som på svenska får heta Ta himmelriket med våld (tveklöst årets bästa titel!). Sundells översättning från 1967 är ganska rå, medan Antonsson till viss del har mildrat originalets råhet, utan att egentligen vara okänslig för de nyanser som finns i det våldsamma hos O’Connor.

En jämförelse från originalet, som ger prov på både det säregna bildspråket och det talspråkliga idiomet:

”The sun was directly overhead, apparently dead still, holding its breath, waiting out the noontime. The grave was about two feet deep. Ten foot now, remember, the stranger said and laughed. Old men are selfish. You got to expect the least of them. The least of everybody, he added and let out a flat sigh that was like a gust of sand raised and dropped suddenly by the wind.”  

Sundell (1967): ”Solen stod rakt i zenit nu, till synes alldeles stilla, och höll andan i väntan på tolvslaget. Graven var omkring två fot djup. ’Tio fot var det ja, kom ihåg det’, sa främlingen och skrattade. ’Gamla män är själviska. Man bör vänta sig minst av dom. Minst av alla’, tillade han och gav ifrån sig en raspig suck som när en sandvirvel lyfts och plötsligt lyfts och plötsligt släpps igen av vinden.”

Antonsson (2016): ”Solen stod nu till synes blickstilla rakt ovanför dem, höll andan och väntade ut middagshöjden. Graven var inte ens en meter djup. Tre meter, kom ihåg det, sa främlingen och skrattade. Gamlingar är egenkära. Man kan inte vänta sig så mycket av dom. Inte så mycket av nån, tillade han och lät höra en klanglös suck som var som ett litet sandmoln som en vindil fått att lyfta och sedan åter släppt.”

Som synes väljer Sundell att förtydliga repliker med hjälp av citattecken, något som skymmer författarens intentioner. I originalet rör sig dialogen okonventionellt men sömlöst mellan beskrivning och direkt återgivande (O’Connor återger annars repliker med citattecken i romanen). Att Antonson ger oss måttet i meter hellre än feet är mer behjälpligt, och är väl också vad en översättning ska göra – det vill säga, göra texten begriplig på ett annat språk. Jag är också väldigt nöjd med hur ”old men” blir det mer idiomatiska ”gamlingar” i den nya översättningar, för det är i replikerna en karaktär kommer till liv för läsaren. Originalets ”a flat sigh” är förstås också en suck som är mer ”klanglös” än ”raspig”.

Exemepel två är senare i romanen. Tarwater möter en kvinna strax innan han liftar med den lavendelblå och gräddfärgade bilen (hos Sundell är den obegripligt nog ”kräm-färgad”). Originalet:

   ”’The dead are dead and stay that way,’ he said, gaining a little strength.
   ’And scorns the Resurrection and the Life?’
   His thirst was like a rough hand clenched in his throat. ’Sell me a purple drink,’ he said hoarsely.
   The woman did not move.
   He turned and went, his look as dark as hers. There were circles under his eyes and his skin seemed to have shrunk on the frame of his bones from dryness.”

Sundell (1967):
   ”’De döda är döda och ska så förbli’, sa han med delvis återvunnen styrka.
   Hans törst var som en grov hand nerstucken i halsen på honom. ’Sälj mig en flaska läsk’, sa han hest.
   Kvinnan rörde sig inte ur fläcken.
   Han vände och gick, lika mörk i uppsynen som hon. Han hade ringar under ögonen och hans hud var så uttorkad att den tycktes ha krympt och spänts hårt över hans kindknotor.”

Antonsson (2016):
   ”’Dom döda är döda och förblir döda’, sa han och återvann en smula styrka.
   ’Och som hånar Uppståndelsen och Livet?’
   Hans törst var som en grov hand som sträckte sig ned och kramade hans strupe. ’Vill ha en lila dricka’, sa han hest.
   Kvinnan rörde sig inte ur fläcken.
   Han vände och gick, lika mörk i synen som hon. Han hade ringar under ögonen och uttorkningen gjorde att huden föreföll ha krympt på skelettets ramverk.”

Det mest iögonfallande är väl att Sundell missar kvinnans retoriska fråga, men det är nog (bara?) en enstaka fadäs och inte ett mönster. Jag väljer inte dessa exempel för att chikanera Sundell: hans översättningar har en del förtjänster, men Antonssons är betydligt ambitiösare och mer genomarbetad. Och konsekvent. I detta exempel syns det återigen i replikerna, som utan att bli direktöversättningar bevarar troheten till originalets lakonismer. Tarwater blir mer mänsklig i den här nya översättningen. Jag gillar också hur lätt han rör sig från beskrivningarnas korrekthet till replikernas talspråk (”dom”). Fast blir inte handen i strupen lite väl levande i den här nya översättningen?  

Det våldsamma finns också i bildspråket, med främst solen som rör sig från tillbakadragen blick till aktiv aktör. Den medverkar i skeendet: blir en beståndsdel i hennes värld. Hennes oroliga och opålitliga värld. Gud är en del av bildspråket, och om det i hennes första roman var en fråga om Gud eller icke-Gud (eller anti-Gud), är det här en fråga om Gud eller Djävulen. Eller om Gud och Djävulen. Symboliken är tung, ödesmättad.   

Inte heller kan jag bestämma mig för om Flannery O’Connor tar livet på för stort allvar eller om hon tar det på för lite allvar. Hon skriver protesten, ja, hela hennes verk är ett protestskri, ett sårat bytes läte inför ett rovdjursaktigt väsen. Gud som ett rovdjur? Ja. Hon skildrar också allt det som ställer sig i vägen mellan människor – de goda intentionerna som bara skapar nya besvär.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar