Drömmen om Ester, Anna Jörgensdotter, Bonniers

Med hjälp av skissens teknik skapar Anna Jörgensdotter i sin nya roman Drömmen om Ester ett flyktigt men ändå konturskarpt porträtt av konstnären Ester Henning. Det må vara att hon inte dög som modell åt Anders Zorn, men han gav han henne ändå viss konstnärlig uppmuntran. Vi tillåts komma nära ett levnadsöde som sätter fokus på orättvisor på många plan, inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv. Att vara kvinnlig konstnär för hundra år sedan innebar en kamp mot en könsmaktsordning som inte visade mycket förståelse för just kvinnans insatser. 

Jörgensdotter registrerar utan att ta ställning, om inte den stillsamma ironi som här och där skymtar ska tas som intäkter för indignation. Den upprättelse som Ester Henning fått på senare år kompenserar inte att hon under sin livstid arbetade i en motvind som förefaller ha varit så hård att den kvävde hennes hälsa. Här skildras allt detta utan förenklingar, men också utan övertygande svar.     

Med kontrollerad stil som bär på undertryckt vrede lyckas Jörgensdotter levandegöra Ester och skapa en trovärdig människa, och det är inte utan att man vill henne väl. Tyvärr håller det bara halva romanen. När Ester hamnar på mentalsjukhus tappar Jörgensdotter kontrollen, och stilen faller i bitar. Det finns också en stelhet i redovisningen av fakta. Det fungerar smidigare när uppväxten inlevelsefullt skildras, på ett avlyssnande språk som lägger sig nära det upplevda. Där är sagotonen ändå förankrad i en konkret verklighet, medan vanföreställningar är svårare att gestalta litterärt.

(Också publicerad i Vi nr 6/2015)