att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 maj 2015

Og. Forslag, Baltasar Castor


”Again. Sadder than was. Again. Saddest of all. Again.” En av William Faulkners vackraste rader i The Sound and the Fury. Jag tänker på dessa elegiska ord, på den vidarerörelse som Baltasar Castor skriver fram i sin udda bok Og. Forslag (Basilisk), som kan läsas som en splittrad dikt, eller som en vidareskrivning av Samuel Becketts sena prosa, böcker som Worstward Ho. Var det inte där han påstod att ”och” är språkets värsta eller är det rentav mest avskyvärda ord?

Och. Så ska titeln utläsas, och så skriver denne danske Castor, född 1974. Hans tema är mord, mördare, och dessa listas pedagogiskt mot slutet, alltifrån Jack the Ripper till Jeffrey Dahmer, men offren kommer också till tals, liksom en hel del mer eller mindre prominenta personer – Lady Di, Einstein, Rasputin, kung Leopold av Kongo, och en drös halvkändisar.


Men. Som han skriver! Det är dikt som snöar in på aforismen, men inte de bekanta trygga aforismerna du känner till, så där lagom utmanande paketerade som maximer. Castors skrivande är av det oroande och oroliga slaget, det som inte kommer till ro – en slags osaligt strövande text, där du inte på ett givet sätt kan se hur allt hör ihop. Som att gå in i ett stökigt rum där en inredningsarkitekt fått frispel, mixat olika stilar och färger hipp som happ. I en långdikt som ges utrymme att växa, gest tålamod att vila i sina idéer. Då sprids mångfaldens ringar på vattnet, som om han räknar in världens innehåll. Där finns också en spontanitet som får dikten att vränga.

Risken blir ändå att han trycker in så mycket att det blir en bok om allt och inget, att fokus liksom svävar iväg, att dikten blir mer monster än mönster. Är till att börja med alla dessa namn nödvändiga? Både ja och nej, vill jag svara – för de ställer sig i vägen ibland, samtidigt som de fungerar som en slags galjonsfigurer som leder in i dikten, bjuder in dig dit.

En ganska typisk halvsida kan se ut så här:

Navn.

Lancelot Brown (1716-1783).

Kælenavn.

Capability giver udsynet afstand.

Din dufts hud.

Øens bred vokser ud over alle grenser.

Monopoliser du.

Videnskabsfolk bekræfter, at isolation sikrer en uspoleret udvikling.

Du er demokratiets størrelse.

Nä, jag kanske inte fattar på ögonblicket vad Castor sysslar med här, men det är ändå något vettigt han gör, och då kan jag uppskatta att han inte väljer det trivsamma spåret. Ändå vill han nog ingiva kraft och positiv tilltro i sina läsare. Det låter kanske lite töntigt. Men ”I natten er alle mennesker sorte” – så lyder den bistra sanningen. Då handlar det om vår plats i världen, hur vi ska hantera dess obefintliga intresse i oss, om kapitalismens cynism, den dog eat dog-mentalitet som normaliserats. Diktens subversiva budskap smygs fram, och gör desto större intryck genom att inte nöja sig med att yttra självklarheter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar